– Det är livsfarligt att sparras mot kidsen, säger han skämtsamt och syftar på ungdomarna som tränar på samma boxningsklubb som honom i bostadsområdet Johanneslust i Malmöstadsdelen Kirseberg.
Bodde tolv personer i en trea
Andrzej Tichý har skrivit fem böcker, nominerats till Augustpriset och hyllats av de flesta litteraturkritikerna. Han föddes i Prag 1978 och växte upp med polsk-tjeckiska föräldrar i Malmös miljonprogramområden, en miljö som ofta återkommer på olika sätt i hans böcker.
– Holma där jag är uppvuxen var bottnen i det svenska klassamhället. Där bodde lägre svensk arbetarklass och det som kallades trasproletariat, underklassen. Invandrarna som bodde där hade olika klassbakgrund, men de som var högutbildade och kom från högre samhällsklasser bodde ofta bara där ett kort tag och sen flyttade de vidare till finare områden, berättar Andrzej Tichý.
Han menar att klassbegreppet är komplext, delvis för att han föddes i det kommunistiska Östeuropa innan murens fall, men också för att själva migrationen påverkar människors klasstillhörighet.
– I öststaterna var det annorlunda. Det gick inte riktigt att prata om klass på samma sätt där. Innan vi flyttade till Sverige bodde vi tolv personer i en trea i en betongförort i Prag, den tjeckiska sidan av min familj är någon slags arbetarklass och den polska sidan är lägre medelklass. Min pappa var musiker och min mamma var konstnär, men samtidigt också städare eller långtidsarbetslösa. Saker och ting förändras ju också i ens klasstillhörighet när man invandrar till ett nytt land, säger Andrzej Tichý.
Ville inte riktigt skriva boken
Han beskriver hur han rört sig från sin uppväxt i arbetarklassen, via musikgymnasium och universitetsstudier, till nutiden där han lever i ”någon slags medelklass”. Men han värjer sig mot att beskriva sitt liv som en klassresa.
– Jag tycker klassresan är problematisk som metafor, för den beskriver inte alls vad som egentligen händer. Att resa är ju när en person eller ett subjekt lämnar en plats och reser till en annan. Men det som sker när man kommer från en viss del av samhället och rör sig mot en annan är ett mycket mer komplext skeende. Ett av problemen med klassamhället är att det alltid finns kvar, du bär alltid med dig dina erfarenheter från din ursprungliga klass. Visst, jag har lämnat den miljö jag växte upp i, pluggat och tjänat pengar, men varje person som lämnar arbetar- eller underklassen ersätts av fem nya personer som får uppleva samma sak som jag fick uppleva, säger han.
Hur har det varit för dig att skildra den klass som du beskriver som ditt ursprung, den du kommer ifrån, men som du inte längre vistas i?
– Det har varit komplicerat, stundtals obekvämt och ibland svårt. Min senaste bok ”Eländet” är en bok som jag kanske inte riktigt ville skriva, den tvingade sig på mig för att saker och ting hände omkring mig, den blev ett sätt att hantera saker. Även om själva skrivandet är lustfyllt och konstnärligt utmanande så känns det samtidigt problematiskt, det är förknippat med någon slags skuld när man skriver om människor som har varit nära en som det har gått väldigt illa för.
Ungdomar var besvikna
Andrzej Tichý medger också att han har fått kritik för sina skildringar av underklassen i miljonprogrammen.
– När jag till exempel har varit på skolor i Malmös miljonprogramområden för att prata om min första bok har en del ungdomar varit besvikna över hur jag skildrar deras verklighet – som också var min. De tycker att jag bekräftar en stereotyp bild av kriminella, våldsamma killar. På ett plan har de rätt, men den bilden är ju också delvis sann, och som helhet är boken något annat än bara den bilden, säger han.
Men han har också fått höra att han skriver för pretentiöst.
– Det är folk som säger ”vem skriver du för, vem ska läsa de här böckerna?” Samtidigt finns det faktiskt dem som delar mina erfarenheter, som inte är kulturellt och litterärt intresserade, men som ändå kan förstå vad jag skriver och säger att ger röst till något som är sant.
I takt med att klasskillnaderna ökar i det svenska samhället, så har underklass och arbetarklass i Sverige i allt större utsträckning blivit synonymt med att vara invandrare, migrant och rasifierad. Är deras berättelser den nya svenska arbetarlitteraturen?
– Ja, våra berättelser betraktas redan som det i viss mån. Ortens poet är ett intressant exempel på det. Jag tänker även på hiphopen, som ju är en form av poesi och lyrik, och där finns texter och uttryck som jag absolut tycker kan betraktas som samtida skildringar av ungdomar från under- och arbetarklassen. Det är ett problem för den svenska litteraturen om de ungdomarna inte är intresserade av att skriva böcker, tycker jag.
Utdrag ur Eländet
”Om det blev bråk på gården, och det blev det ofta om Antonio var med, försökte han skrämma sina fiender genom att säga att de skulle akta sig – för hans pappa jobbade på fängelset. Två våningar ovanför Antonio bodde en av mina klasskamrater. Vi kan kalla honom Olof, men också han hette nåt annat, lika onämnbart. Eftersom han var kortväxt och väldigt spinkig la omgivningen till prefixet Lille- framför hans namn. Vi säger alltså att han kallades Lille-Olle. Lille-Olles pappa såg jag aldrig till, kanske jobbade han med Antonios pappa, jag vet inte, men hans mamma var också hon kortväxt och väldigt smal. Hon var arbetslös och missbrukare. Vad hon gick på vet jag inte, så nära kom jag aldrig. En gång när jag följde med Lille-Olle hem för att spela tv-spelet Pong var hela lägenheten tom på möbler. Vi gick in i köket. Det luktade vidrigt, och mitt på golvet, där köksbordet tidigare stått, stod nu en stor svart sopsäck.”
