När jag går in backstage på Scalateatern är Krister Henriksson nästan färdigrakad. Insvept i en frisörkappa möter han min blick från en oval spegel precis utanför sin loge, säger att sminkösen inte är riktigt klar med halspartiet, tecknar åt mig att gå in i hans lilla utrymme så länge. 

Hans pr-person följer med mig in, beskriver skådespelaren som en ”logistisk mardröm”, och när han några ögonblick senare dyker upp med sitt släta ansikte i dörren, upprepar hon orden: ”Du är en logistisk mardröm”.

– Jag vet, jag vet, säger Krister Henriksson. 

Det har tagit sin tid att få till stånd det här samtalet, det har flyttats fram och flyttats fram, från det att en intervju började diskuteras har ett knappt halvår passerat. Saker har ”kommit emellan'”.

Nu sitter vi i alla händelser i ett litet rum i en privatteater i Stockholms innerstad och mitt intervjuobjekt frågar direkt vad jag tycker om föreställningen, alltså ”Slutspelat” – ett slags metadrama skrivet och regisserat av Henrik Schyffert om de två åldrande skådespelarna Krister Henriksson och Marie Göranzon som gör sig redo att ta farväl av skådespeleriet. 

Var den något att ha?

Jag säger att jag gillar den, och specificerar vad det är med den jag gillar. Krister Henriksson säger att det var tur att det inte var premiären jag besökte. 

– En föreställning är så jävla ofärdig när den har premiär. Det är kanske först en månad efteråt som den har satt sig. Jag blir hursomhelst glad att du tyckte om den, för jag var initiativtagare till projektet, men vi skulle ha gjort något annat med Henrik från början.

Just det, ”Slutspel” av Beckett?

– Exakt. Men så skrev han det här. Och när vi fick manuset var jag inte omedelbart förtjust. 

Du var inte det?

– Nej, jag tänkte så här: Brr. Scalateatern är ju en kommersiell teater, jag tänkte att det skulle vara en rolig föreställning, för vi måste sälja biljetter. Och Henrik är ståuppare. Men när jag fick manuset, tänkte jag: Det här var inte så roligt? Vet du vad tjärnis är?

Tjenis?

– Tjärnis. Åker du långfärdsskridskor?

Det gör jag inte. 

– Tjärnis är när du åker skridskor på jättefin is, när den är genomskinlig, och du kan se hela växtligheten under, du kan se en gädda som simmar under isen. Isen bär dig. Men du kan inte komma ner och ta fisken så att säga. Det är som en glasskiva. Så var det med pjäsen. Jag såg hela undertexten, vad som låg under. Men jag kunde inte kontakta det. Marie kände samma sak.

Problemet med manuset, som Krister Henriksson ser det, och som utspelar sig i en loge där de två skådespelarkollegorna utifrån sina verkliga biografier diskuterar sina karriärer, mediebilderna av sig själva, privata divalater och känslan av det annalkande slutet, är att det varken var ambivalent. Både komedi och drama. Han säger att han efter mer än ett halvsekel på scenen (han examinerades från scenskolan i Malmö 1971) aldrig förut blivit så förvirrad av ett manus.  

– Men vi har nog omfamnat pjäsen nu. Sedan kan det variera väldigt mycket från kväll till kväll naturligtvis. Det är publiken som avgör vilken ton föreställningen får. Och därför så tycker jag att det nästan känns som att jag är skyldig Henrik en ursäkt. För jag tvivlade ganska mycket på honom och pjäsen. För jag undrade verkligen vad det här skulle bli.

Men är det verkligen så ovanligt att en pjäs är både rolig och allvarlig?

– På Dramaten får föreställningar en tydlig beteckning: det är en komedi eller drama. Och när man spelar så måste man bestämma sig. Ska folk tycka att det här är roligt? Eller är det allvar? Men mycket av Henriks standup är ju också sådär. Plötsligt blir man tårögd när han pratar om sin mamma; han kan få in sådana mörka stråk i materialet. Jag hoppas att han fortsätter skriva pjäser. 

”Tog död på Wallander”

Krister Henriksson fyller åttio i november och har nu alltså harvat på ett tag. Efter många år på Norrköpings stadsteater och Stockholms stadsteater fick han i början 90-talet sitt publika genombrott med SVT-serien ”Den gråtande ministern”. Därefter har han varvat teateråtagande med roller i åtskilliga filmer och tv-serier. Hans mest kända roll är den som Kurt Wallander i den filmserie baserad på Henning Mankells krimromaner – från 2005 till 2013 medverkade han i sammantaget trettiotvå filmer. 

Jag och Henning Mankell var väldigt nära varandra. När han dog var jag tvungen att sluta, för det var verkligen en sorg.

För sina Wallanderarvoden kunde Krister Henriksson köpa Vasateatern i Stockholm och ett stort sommarhus, kort sagt tjänade han ”jävligt mycket pengar”. 

Fram till för några månader sedan hade jag aldrig sett en Wallanderfilm – deckare är inte riktigt min genre, och Krister Henriksson säger själv att han ”verkligen inte uppskattar krim egentligen” – men sedan föll det sig så att jag blev nära vän med en person som då var barnskådis i filmserien. Så nu har jag plötsligt av diverse skäl sett en hel del Wallander. Det nämner jag för Krister Henriksson. Han frågar hur filmerna egentligen står sig.

– Det var ju en jävla fight att göra de där filmerna.

Krister Henriksson hostar till. 

– För jag var hela tiden väldigt missnöjd med manuskripten. Jag tänkte bara: Nej men Gud. 

Han stönar högt.

– Jag och Henning Mankell var väldigt nära varandra. När han dog var jag tvungen att sluta, för det var verkligen en sorg. Jag ville inte fortsätta utan honom. Och Henning gav mig mandat. Han sa till producenterna: ”Nu får ni lyssna på vad Krister säger.” Och när du säger att filmerna var bra rollbesatta, så var det jag som såg till att det blev det. ”Nej, det går inte, han är för dyr”, kunde producenterna säga. Då sa jag: ”Så här ska det vara. Inte på något annat sätt.”

Något som är intressant med att se filmerna i dag är hur mycket av Henning Mankells politiska engagemang som ändå skiner igenom i dem. Hur frågor som främlingsfientlighet och terrorism hela tiden tacklas.

– Verkligen. Sedan fick ju en del kritik för att jag såg till att Wallander fick alzheimer i slutet, för att jag tog död på honom. Men jag kom en idé till en fortsättning på serien som Henning blev oerhört förtjust i. Min tanke var att Wallander skulle ha gjort en kvinna gravid i Mocambique och när hon omkommer i en bilolycka så söker sonen rätt på honom. Då tar sig Wallander an den svarta killen och ger honom jobb på polisstationen. 

Krister Henrikssons och Henning Mankells plan var att ingen annan än killen från Mocambique skulle kunna fortsätta som Wallander när väl Wallander senior var ute ur leken. 

– Om det var något Henning var emot så var det rasismen. Så han tyckte att det skulle vara så fantastiskt om jag kunde se till att en svart kille tog över. I detta SD-Ystad också, där rasismen verkligen har rötter. Men när Henning dog så gick det inte. Det där danska bolaget alltså …

”Ganska mycket” diva

Jag har fått en rolig anekdot återberättat av min barnskådiskompis. Då och då kunde Krister Henriksson under Wallanderinspelningarna lyfta upp sin ena hand i axelhöjd, varpå han formade pek- och långfingret till en klyka. Då kom markservicen snabbt framspringande med en cigarett – denna placerades i klykan. Sedan tände man cigaretten åt stjärnan. 

Jag frågar Krister Henriksson om han minns detta och får ett skratt tillbaka. 

– Okej! Okej!

Ett tema i pjäsen är just divalater, att vara en teaterdiva. Och i ”Slutspelat” är det framför allt du som spelar divan medan Marie tar ner dig lite på jorden. Hur mycket av en diva har du varit tycker du?

– Ganska mycket. Jag tror det. Även om jag inte själv skulle beskriva mig som det. 

Det är få som gör det.

– Men jag tror att många upplever mig som en diva. 

Fortfarande?

– Ja, för att jag är ganska tydlig med vad jag vill. 

Du har inte varit särskilt divig under intervjun? 

– Nej, men innan jag kom hit ville jag ha taxi. Sedan sa jag åt personalen: ”Nu får ni köpa sushi till mig.” Och sedan säger jag åt dem att göra det och sedan det. Det tror jag att många kan uppleva som väldigt divigt. Eller som under Wallanderinspelningarna … ”Nähä, det var ingen som kom och hämtade mig till inspelningen i morse, då skiter jag i att filma.”

Ingen kom och hämtade dig, vad menar du?

– Nej men … Jag har ju så lite koll på mig själv. Men jag tror att min rakhet är ganska ovanlig i skådespelerikretsar. Därför att du hela tiden är beroende av vad andra ska tycka om dig. Men det är inte jag. 

Krister Henriksson säger att han inte är säker på vad som är hönan eller ägget, men han misstänker att det är hans integritet och konstnärliga kompromisslöshet som i slutändan lagt grunden för hans karriär. 

– När jag var på Dramaten så gjorde jag aldrig vad de sa åt mig att göra. Utan jag sa bara: ”Jag ska göra det här. Men inte det där.” Jag har varit ganska noggrann med att bara göra sånt som jag begriper, som jag vet att jag kan bli bra i. Och den enda förutsättningen för att något ska bli bra är egentligen att man från början vill det själv. Att man inte gör det för att någon sagt åt en att göra det. 

Det gäller ju verkligen inte bara skådespeleriet? 

– Det gäller allting. Skrivandet. Nu är jag verkligen inne på att jag ska börja skriva någonting. Jag har byggt en skrivstuga, köpt dyra datorer, har kontaktat med massor av författare. Men när jag sätter mig ner och tänker så tycker jag att mitt liv är så oändligt stort. Det är Indiska oceanen. Vad ska jag välja att skriva om? På vilket sätt ska jag berätta det? Att sätta igång den tankeverksamheten gör att jag tänker: ”Gud, jag måste ta ett glas vin. Jag orkar inte med det här.”

Pirret har försvunnit och blivit en ångest. Jag känner ångest.

Förra året utkom det faktiskt en bok om Krister Henriksson, ”Att gå på teater” av Claes de Faire. Premissen för verket var att författaren 2022 gick och såg ”Fröken Julie” på Dramaten, i denna spelade Marie Göranzon titelrollen och Krister Henriksson betjänten Jean. I boken vänder sig författaren till ”haverikommissionen för kultur”, eftersom Krister Henriksson vid några tillfällen glömt bort sina repliker på scenen. 

– Ingen har väl läst den där boken. Eller faktum är att jag var på en mässa med massor av författare och då hittade jag boken och tog upp den till hotellrummet. Jag tänkte att jag var tvungen att läsa den. Men jag begrep ingenting? 

Kontaktade han dig inför utgivningen?

– Nej nej, ingen har kontaktat mig. Den var så egendomlig. Alla frågar mig varför han har skrivit den, men jag vet inte. För den är inte ens förolämpande? 

Den sista föreställningen?

Hursomhelst. Krister Henriksson börjar även utanför scenen att göra sig redo för ett liv utan skådespeleriet. Han och Marie Göranzon har gjort en pakt med varandra: om den ena av dem blir erbjuden en roll efter att de är klara med ”Slutspelat” ska hen ringa sin kollega och berätta om möjligheten. Då ska den andra svara: ”Don’t”. 

Man måste ha tid att dö också.

Med sagt är Krister Henriksson inte helt säker på att de kommer att lyckas infria ansatsen att avstå från scenarbetet. 

– När det gäller sådant här kan man vara ganska svekfull. Många gånger när jag hade småbarn så sa jag att jag absolut inte skulle spela – och så gjorde jag det i varje fall. För när man får en roll är det liksom ett tåg som går, och det kommer aldrig tillbaka. Dessutom är det en fantastisk sak att ställa sig på scen. Och det finns kvällar när vi inte spelar då jag tänker: Vad ska jag göra ikväll? Ska jag sitta och titta på den här skärmen alltså? 

Du kan kolla på Young Wallander?

– En riktig skitserie. 

Men varför ska du sluta spela i så fall? Då blir du ju sittande där vid skärmen. Det vill du inte?

– För det är så fasansfullt att repetera. 

Det är repetitionerna som är det värsta?

– Ja, varenda gång. När jag var yngre var det lite pirr i magen, som man säger. Men det pirret har försvunnit och blivit en ångest. Jag känner ångest. När jag står där innanför, innan ridån går upp – då är jag bara nanosekunder från att sticka därifrån. Åka därifrån med bilen och aldrig visa mig mer.

Men så långt har det aldrig gått.

– Nej, men man ska också lära sig utantill under repetitionerna. Det går trögare och trögare. Ibland undrar vad som skulle hända med mitt huvud om jag inte går runt med en massa text hela tiden. Då kan jag tänka på vad som helst. Jag vill undersöka det innan jag dör. Det måste ju bli plats ledigt för några andra tankar?

Vad tror du att det skulle kunna vara?

– Jag vet inte? Det var faktiskt Grynet Molvig som sa till mig när hon inte ville vara med i föreställningen som vi hade fått ett erbjudande om: Krister, man måste ha tid att dö också. Och det tänker jag själv också. Jag är 80 år. Jag måste undersöka vad som händer om jag inte spelar teater. Dör jag då? Eller hittar jag något annat ännu roligare? Jag är inte intresserad av att resa förvisso. Men jag vill gå ut och äta med människor, prata med folk – prata med mina barnbarn och barn. Träffa vänner.

Det var intressant det du sa, att din vän behöver tid att dö. Hur ska man egentligen bära sig åt med det?

– Ja, hur ska man bära sig åt med det. Jag har verkligen varit rädd för att dö, men det är jag inte längre. Jag tror att alla dör när man ska dö. 

Du tror det?

– Ja, det tror jag. 

På vilket sätt då? Är tiden utmätt från början?

– Jag tror att när man dör – då vill man somna. Det är precis som när man somnar. 

Det är något i en som säger en att man är färdig?

– Jag tror det. Eller jag vill tro det.

Så att lära sig dö handlar om att bli färdig? Och du ska sluta spela teater för att du ta itu med de återstående bitarna?

– Ja, alltså på något sätt att lära sig de där sakerna som är möjliga att göra … Att försöka få de gjorda. Men jag säger som Betty Davis: ”Dying is easy, but comedy is hard.”