Varför då?
– Jag är väldigt förtjust i arbetsredskap och industritillverkade objekt. Det handlar mycket om linjerna, formerna och färgerna i de här miljöerna. Jag tycker att det är väldigt spännande hur färgerna möter varandra och att det finns en intressant materialitet i de där objekten; det är hårda stålkonstruktioner mot de här plastpåsarna i olika färger till exempel. Sen handlar det mycket om komposition också. En målning har exempelvis en snedställd mopp i förgrunden som går ner mot golvet, då blir det en spännande linje. Ofta är det kombinationer som jag tycker att det är intressant att se på eller olika vinklar. Så är det när jag tänker måleri.
Just de här städvagnarna är anpassade till användaren för att vara funktionella. Jag tycker om att saker har en funktion och även att det är spännande att man ser att den som använder vagnen anpassar den efter sina behov. På en liten målning kan man se att någon har lagt en pappskiva längst ner på botten av vagnen, på ett galler. Det blev väl mer praktiskt så...
– Sen tror jag att det här att är objekt som man kanske inte lägger märke till särskilt mycket. De bara finns där i offentliga miljöer. Man kanske lätt går förbi dem. Men de är också värda att synas och människorna som arbetar med dem. Och man ger ju något uppmärksamhet genom att lägga all den här tiden på att måla av det. Jag vill att det ska vara tydligt att det är ett måleri och inte ett foto, och det visar man genom att lämna spår av processen i målningarna.
Varför är det viktigt för dig att det ska synas att det är ett måleri och inte ett foto?
– För att det säger någonting om tiden.
Städaren: Farshad Ahmadnejad
När han stiger in i galleriet har han ett leende på läpparna och en mobiltelefon i handen. Den ringer stup i kvarten.
– Oj, det är min chef! Jag måste ta det här…. Tjena mors!… Yes… Det spelar ingen roll. Jag sa till honom. Han är på väg… OK, jag ska säga till honom att bära dit den…
Han lägger på.
– Ursäkta, jag måste slå ett sista samtal, säger Farshad Ahmadnejad, för, ni förstår, jag arbetar på olika fronter. Jag kör buss, jag kör lastbil och städning… Hallå Hanin! Hämta din bil och kör dit… säger han innan han lägger undan telefonen.
Farshad Ahmadnejad kom till Sverige 1993, från Iran. Sedan 1994 arbetar han med städning. För ett par månader sedan fick han en förslitningsskada i axeln som ännu inte är opererad. Så numera arbetsleder han andra kollegor i stället för att själv gå runt med en städvagn.
Genom åren har han torkat av damm och skurat golv på alla möjliga platser. Det är därför han, bara genom att titta på målningarna, enkelt kan utläsa en plats, ett syfte och ett sammanhang. Det behöver han inte galleriets informationsblad för att lista ut.
– Det här är vagnar av olika modeller för olika behov. Den där är till för att städa på gatan. Och den här måste vara för städning på någon industriell plats, för det är så mycket grejer i den. Man kan se att det är en tuff arbetsplats. Vagnen används inte för kontorsstädning, för att när man jobbar i ett kontor så måste man först ha ordning och reda på sin städvagn. Man kan inte gå runt med hängande påsar så där i en fin lokal.
– Men den där städvagnen, den kanske man använder på en flygplats för att damma av fönsterkarmar, säger han och pekar på en målning av en vagn med två hinkar och tre mikrofiberdukar i olika färger.
”Prags flygplats mars-17, 74×111 cm, Olja på duk”, står det i utställningens informationsblad...
– Den målningen fångade min uppmärksamhet när jag kom in, säger han om samma tavla, det är något med färgerna. De där ränderna på dörren gör något också.
– Och den här andra vagnen kan jag tänka mig att den används i en miljö eller plats som en flygplats. Kanske på Arlanda, för den har så många toalettpappersrullar och handdesinfektion eller tvål… Men det är nog mer troligt att det är ett sjukhus, för på en flygplats eller på ett köpcenter finns inte såna fula papperskorgar.
”Huddinge sjukhus feb-18, 37×55 cm, Olja på duk”…
Har du någonsin tänkt att det finns något vackert med städvagnar?
– Det kan finnas något vackert med vissa av dem… Men på vilket sätt?
Har du någonsin tänkt ”vilket fint objekt”?
– Ja, det har hänt. Det är fint när det är riktigt rent. Sen är det så att jag är en jättenoggrann person. En sån där städvagn hade till exempel aldrig fått godkänt av mig.
Han pekar på ”Liljeholmens galleria mars-17, 49×60 cm, Olja och akryl på duk”.
De som är lite stökiga?
– Jag hade aldrig godkänt att någon av mina kollegor arbetar med en så stökig vagn. För städvagnen representerar personen som jobbar med den. I de där säckarna som ligger inklämda där nere i vagnen tror jag att städaren har lagt de smutsiga mopphuvudena. När man inte har så mycket resurser så får man använda den plats man har.
Om du glömmer bort att det är en städvagn, kan du se den med andra ögon?
– Det blir svårt att se den med andra ögon, för jag har varit i den här miljön så länge och jag arbetar fortfarande med detta. Men som konst är det här jättefint, det är levande konst. Motivet kommer ut från tavlan. Det känns nästan tredimensionellt.
Spelar det någon roll att det är en målning och inte ett fotografi?
– Fotografi är också en konst, men att måla något som är så verkligt, så levande är större än fotografi.
Varför tror du att konstnären valt att måla av de här objekten?
– Tänkt dig ett sjukhus, ett köpcenter eller en flygplats. Tänk hur många människor som besöker bara toaletterna varje dag. Det är någon som måste städa efter dem, flera gånger om dagen. Och tyvärr finns några av de sämsta lönerna på arbetsmarknaden i den här branschen. Det är ingen som tänker på detta. Det här året protesterade sopgubbarna. Då sa folk ”Men vad har hänt med Stockholm?” Vad händer när de personer som städar slutar göra det? Om det inte skulle finnas människor som städade här, i detta galleri, så skulle ingen komma hit, för det skulle vara jättesmutsigt. Det är vi som håller på med städning som gör det jobbet. Ett jätteviktigt jobb för samhället, för oss allihopa. Men ingen tänker på dessa personer. De här målningarna är ett sätt att uppskatta det arbetet. Att tacka dem som håller på med rengöringen och inte glömma bort dem. Så, jag vill verkligen tacka den här konstnären som såg det här yrket. Hon måste känna något speciellt i hjärtat för det här. Kanske arbetade hon som städerska som student.
Om vi ställer oss här och kanske kisar lite med ögonen. Kan man se städvagnen som någonting som bara är färg och form?
– Du frågar fel person!
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
