Kung Assurnasirpal II av Assyrien väntade sig inget mindre i sitt hem, det nordvästra palatset i Nimrud, som invigdes för över 2 800 år med en storslagen bankett. Men där gästerna drack varandra till i grandiosa korridorer i civilisationens vagga, återstår nu bara spillror och ödeläggelse. För fyra år sedan totalförstörde terrorgruppen IS detta kulturvärldsarv med bulldozrar.

Men den amerikanske konstnären Michael Rakowitz har frammanat dess spöke och just nu går det igen i Malmö konsthall i utställningen The invisible enemy should not exist (Room G). Det är ett spöke som vill berätta sin historia i det som en gång välsignats med mänsklighetens rikaste och stoltaste högkulturer och som i dag kallas för Irak.

Huvudverket i utställningen är Room G, Northwest Palace of Nimrud, en fullskalig rekonstruktion av en av de reliefprydda salarna i nordvästra palatset i Nimrud. Men trots att rekonstruktionen för oss tillbaka till hur rummet såg ut 2015, innan IS förstörde det, står nästan hela väggar nakna i salen. På dem hittar man i stället oräkneliga informationsskyltar som skvallrar om var partierna som saknas befinner sig: på museer i städer som Bryssel, Chicago, Berlin eller Sankt Petersburg och i anonyma privata ägares händer. Panel G-7, till exempel, får man åka till Metropolitan Museum of Art i New York för att se. Det var den brittiske arkeologen Austen Henry Layard – som grävde ut Nimrud-palatset i mitten av 1800-talet – som avlägsnade reliefen från sin ursprungliga plats och skickade den i present till sin kusin baronessan Lady Charlotte Guest i England innan den såldes vidare. Han skickade samtidigt tolv andra paneler till British Museum i London. Där hamnade också hela överpartiet på reliefen från panel G-25. Kvar i Nimrud blev bara överkropparna på en kung och sin följeslagare. Deras huvuden avlägsnades och skickades till London 1847. Samma panel saknar också en bit av svärdskidan som en av figurerna bär i midjan. Den finns på ett museum i Michigan, får vi veta. Hålen i den vackra reliefen, lämnar ett otäckt intryck. Ett intryck av vandalisering. Kungen och hans följeslagare ser lemlästade ut.

Michael Rakowitz – sonson till en judisk-irakisk familj som flydde från Bagdad till USA på 1940-talet – har rekonstruerat en magnifik arkeologiskt konstskatt, men också historien om hur den styckades upp, plundrades och slutligen demolerades. Men i stället för att rekonstruera relieferna i originalmaterialet sten, har han använt förpackningar av olika importerade förbrukningsvaror från Mellanöstern, ett material som för många exilirakier fungerar som ett känslomässigt band till sin hemregion.

Najim Mouhsin är poet och bildlärare, han föddes 1963 i Bagdad. Där upplevde han två krig innan han flydde till Sverige 1991, 28 år gammal. Som student på konsthögskolan i den irakiska huvudstaden hade han studerat det nyassyriska riket, sett bilderna på de storartade relieferna. Han drömde om att besöka lämningarna när han avslutade sin utbildning, men samma sommarlov blev han inkallad till militär tjänstgöring i Iran-Irak-kriget. Han fick aldrig besöka Nimrud.

Nu har han nästan levt lika många år utanför som i Irak. Vad kände han när han fick reda på att Nimrud och andra kulturskatter i Irak hade förstörts av IS?

– När jag hörde om det på nyheterna så gjorde det så ont. Det var som om jag själv blivit slagen. För detta kommer aldrig att existera igen.

Hur kändes det för dig att se den här utställningen?

– Det påminde mig mycket om min barndom, när jag var elev i grundskolan och vi läste historia. Vi hade en väldigt engagerad lärare som berättade om alla gamla civilisationer, om det assyriska riket, Mesopotamien och Babylonien. Då kände man sig väldigt stolt över att leva i ett land som hade en så rik historia, ett sådant fantastisk kulturarv.

Känner du att förlusten är större när du får se dessa reliefer återskapade?

– Det är klart att jag känner en förlust. Det är en förlust för dig och för mig, för alla, inte bara för irakier. Det har med vår identitet som människor att göra. Våra förfäder som utvecklade så mycket, de skapade de här relieferna som visade hur det gamla samhället fungerade. Det här är vårt arv, vår identitet. Men samtidigt blir jag väldigt glad över att kunna uppleva detta. Jag tackar konsten för möjligheten att återskapa det här.

Konstverket Room G, Nimrud representerar en lång historia av plundring...

– Rummet inte existerar inte mer, men dess historia började tidigt med en invasion av arkeologer under 1800-talet som började gräva ut saker och ting, tog med sig föremål för att studera dem men lämnade aldrig tillbaka dem. Michael Rakowitz gör konceptuell konst, där idén som konsten kretsar kring är det viktigaste. Originalet har försvunnit, platsen har försvunnit, vi kan inte ersätta det och det här var ett världsarv. Vi förlorade alla det, för när man raderar våra samlade minnen från den här platsen skadar man samtidigt vår identitet som mänsklighet. När jag raderar din historia finns det kanske inget kvar av dig, för historien finns också till för att stärka dig, eller hur? Konsten har möjligheten att återskapa saker och händelser för att väcka viktiga frågor om varför dessa saker skedde.

Varför tror du att det skedde?

– Det handlar om stormakter och deras politiska makt och intressen för länder som Irak som är väldigt rikt, till exempel på olja. Det finns så många intressen inblandade att man inte enkelt kan skilja dem åt. Men det som är säkert är att politiken och de politiska intressena kan förändra mycket och att kriget drabbar folk, det drabbar djur och naturen.

– ISIS förstörde allting. Men man måste skilja på olika grupper. Arkeologerna till exempel, som kom från mäktiga länder. De hade kunskap och tyckte att landet hade ett mycket fint arv, och att människorna där inte förstod vad det betydde. De kände till värdet på skatterna. De hade kunskap, makt, pengar och alla möjligheter, så de kom till platser som Irak och de började studera och gräva och räkna och tolka.

I Michael Rakowitz konstnärskap är hans irakiska rötter återkommande, trots att han är tredje generationens irakier. Exilens öppna sår har återaktualiseras i honom och med varje nytt krig i landet. Under USA:s invasion av Irak påbörjade han konstverk Enemy Kitchen. I det projektet lärde han amerikanska tonåringar att laga irakisk mat och drev ett gatukök i USA där irakiska kockar arbetade med amerikanska veteraner från Irak-kriget som serverade maten.

Hur har de återkommande krigen i Irak påverkat dig i din exil?

– Irak genomlevde Saddam Husseins tre krig och en ekonomi som utsattes för sanktioner. Under tiden jag levde i Irak förde alla regeringar en mycket hård politik mot folket. Det irakiska folken fick aldrig en chans att vila och tid att reflektera kring det som har hänt, för krigen har bara avlöst varandra. På arabiska säger vi att när en person blivit slagen är det först när bråket är över som han känner att han skadat sig. Medan man blir slagen måste man fly springandes. Då finns inte ens tid att känna smärtan. Den dagen det irakiska folket får stanna upp och vila kommer det att känna en mycket stor smärta.

Du flydde. Innebar det att du fick den tiden att känna efter och reflektera?

– Jag tror att vissa människor är som fröna i träden. När det blåser sprids de för vinden och när de hamnar i jorden börjar de slå rot. Det gällde för mig. Jag kommer inte bara från Irak och du från Italien eller Sverige. Min filosofi är att om jag vänder huvudet mot min historia kommer jag att hamna i en konflikt, för jag kan inte förändra situationen i mitt land. Men om jag tänker positivt och tänker att jag ska gå vidare kan jag utvecklas och även delta i nya samhällen. För vi människor behöver varandra och kan slå rot på nytt i vilket land som helst. Det finns inget land som saknar kultur, språk eller tradition.

Men kom aldrig den där smärtan till dig?

– Jo, visst känner jag smärtan. Jag känner mig som en person som har fått benen avskurna. För alla invandrare jag träffar besöker sina hemländer, men det kan jag inte göra. För om jag skulle åka dit nu så skulle alla mina vackra minnen från olika platser försvinna. Det landet jag kände till, det finns inte längre.

Om sin konstnärliga gärning att reproducera de skatter som tillintetgjorts i sina förfäders Irak har Michael Rakowitz sagt: ”Jag kan inte skapa något annat just nu”, ”för de föremål som försvunnit behöver sitt spöke”. Ett försök att fylla ett makabert tomrum. Ett sätt att hålla minnena levande. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.