Det är också otroligt roligt att den grafiska romanen börjar tas på allvar som litteratur, när Mats Jonssons utforskande av den egna släkten och av det svenska koloniala förtrycket av samer i ”När vi var samer”. Elin Cullheds ”Eufori” som sprätter och skimrar om småbarnsmamman som vill vara världens främst poet är också en värdig nominering, ett egensinnigt och fängslande porträtt av Sylvia Plaths sista år i livet.

Skrällen är att Kerstin Ekmans ”Löpa varg” inte finns med i den skönlitterära kategorin, den mest äskade och förhandstippade av alla årets svenska romaner. Jag saknar också Sara Stridbergs novellsamling.

Men ett överflöd är ju glädjande och vad man lyckats lyfta fram är böcker som kommunicerar med läsarna, som berör och engagerar utan att man behöver en examen i humaniora för att dyrka upp dem, men samtidigt hållet en hög litterär nivå.

I barn- och ungdomskategorin samsas som vanligt vitt skilda verk, från bilderbokens världar som den underbara, lagom skrämmande ”Om du möter en björn” av Malin Kivelä, Martin Glaz Serup och Linda Bondestam, via förskolerealismen i ”Min mamma är snabbare än din!” av Emma Virke och Joanna Hellgren, till ungdomsbokens kärleksproblem i ”Himlabrand” av Moa Backe Åstot - men där det vanliga trasslet får sällskap av både homofobi och svårigheten att växa upp som same och förbli trogen sitt ursprung och samtidigt passa in.

Magnus Västerbro som vann 2018 för ”Svälten” i kategorin för sakprosa återkommer som nominerad med sin bok om att leva i Sverige under Karl XII och lyfter åter de vanliga människornas tillvaro under historisk turbulens. Här återfinns också den hyllade kärleksförklaringen till översättningens konst, Nils Håkansons ”Dolda gudar” och Anders Cullheds skildring av Dantes liv, verk och värld han verkade i. Sara Martinssons personliga essä om kvinnlig styrketräning ”Knäböj” och Anneli Rogemans reportage om Boliden, ”Mönstersamhället”, visar ytterligare på sakprosans mångsidighet just nu.