Nu generaliserar du!
Om någon säger så till dig i en diskussion, visst uppfattar du det som kritik och inte bara en beskrivning? Som någonting negativt och inte något neutralt? Men egentligen är den rätta reaktionen på en sådan anklagelse att säga: ”Ja, naturligtvis generaliserar jag – jag pratar ju”.
Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev
Generaliseringar är alla språks förutsättning. Om vi varje gång vi beskriver något hade beskrivit det som någonting unikt hade vi nog snart tystnat; vi säger ”stol” fast den ena stolen är av plast och den andra av trä och en är vit och en annan är grön. Om vi inte alla hade varit mästare i generaliseringar hade vi inte kunnat tala. Ja, frågan är om vi ens hade kunnat överleva? I en mängd situationer måste vi, för att kunna agera adekvat, bortse från det partikulära, det unika.
Det allmänna eller det specifika
Religionshistorikern Wendy Doninger har i sin bok ”The implied spider” ett roligt exempel på vikten av generaliseringar: ”Grottmänniskan som funderade: ’Den här sabeltandade tigern påminner en hel del om det där lejonet som jag såg igår, kanske kommer även detta djur att försöka äta upp mig’, är vår förfader. Den som tänkte ’Jag har minsann aldrig sett ett sådant här djur förut: gårdagens lejon hade inga ränder, men det har den här… Det är visst någon skillnad i manen också. Jag undrar om… ’, överlevde inte för att föra sina gener vidare till oss.”
Om vi generaliserar från lejon till sabeltandad tiger, om vi agerar som vore de samma sak (och därför springer vår väg), är vi på vissa sätt blinda för respektive djurs särart. Och det är just det som är poängen med generaliseringar; vi blundar för det specifika för att uppnå någonting annat som för våra syften just då är viktigare.
Annat än levd erfarenhet
Den som hävdar att det alltid är fel att generalisera hävdar också ofta att det är fel att beskriva människor som tillhörande vissa kategorier, eftersom de menar att kategorier förutsätter en likhet mellan alla individer som ingår i dem. Inom feminismen har kategorin ”kvinnor” blivit en sådan problematisk term, som många menar har lett till att vi inte ser skillnaden mellan olika kvinnor. Talet om kvinnor förutsätter, enligt dessa kritiker, att vi ser gruppen som homogen och bortser från hur olikt det är att till exempel vara en svart heterosexuell kvinna från arbetarklassen och en vit lesbisk kvinna från överklassen.
Men det här stämmer ju inte! Att inse att kategorin ”kvinnor” består av många olika individer, som alla är kvinnor på olika sätt, innebär inte att vi måste upphöra att använda den generaliserande kategorin kvinnor. Det enda vi behöver göra är att inse att sådana abstrakta kategorier som ”kvinnor” eller ”män” är någonting annat än den individuella levda erfarenheten av att vara en viss kvinna eller man.
Utan att ha egen erfarenhet av endera misstänker jag starkt att om man lever sitt liv som sabeltandad tiger eller om man lever det som lejon är det olika saker. Ändå är det ibland bra att tala om de båda enbart i termer av rovdjur.
Utmärkta redskap i patriarkatet
Och utan att ha egen erfarenhet av endera misstänker jag också starkt att om man lever sitt liv som en svart heterosexuell kvinna från arbetarklassen eller om man lever det som en vit lesbisk kvinna från överklassen är det olika saker. Ändå är det ibland bra att tala om de bägge enbart i termer av kvinnor. Det beror på våra syften. Om vi är ute efter att få syn på patriarkatet kan de grova kategorierna ”kvinnor” respektive ”män” vara utmärkta analysredskap.
Genusvetaren Lena Gunnarsson har i ”On the ontology of love, sexuality and power” skrivit om det här. Hon refererar till sociologen Andrew Sayers påpekande att ”sökandet efter likheter förutsätter egentligen olikheter, vilka i sin tur bara blir meningsfulla från något slags likhetsperspektiv”. Sayer skriver att ”skillnaden mellan olika grupper av människor är intressantare än skillnaden mellan människor och tandkräm delvis på grund av att de tidigare har vissa saker gemensamt”.
Lämplighet beror på sammanhang
När det är lämpligt att generalisera, och när det inte är det, har inte bara med våra syften att göra, utan också med genrer och sammanhang. Ibland kan det vara lämpligt att undersöka hur olika fenomen sammanfaller med specifika identiteter. Om man märker att till exempel en övervägande del av alla romaner som ges ut på etablerade förlag i Sverige är skrivna av män från medelklassen kan det vara en relevant kritik mot bokutgivningen i Sverige. Men om man är recensent av en av dessa romaner är det dåligt att låta det faktum att författaren är en man från medelklassen styra ens läsning.
Likaså kan det ibland vara lämpligt att undersöka hur politiska åsikter sammanfaller med olika identiteter. Åsikten att man bör låta vinstprinciper råda även inom den tidigare icke-vinstdrivna offentliga sektorn är vanligare bland kapitalägare än bland lönearbetare. Men om jag skriver en debattartikel mot en sådan vinstförespråkare är det ett dåligt argument från min sida att hävda ”det där tycker du bara för att du är rik”, utan då bör jag bemöta den rikes argument – inte hens identitet.
”Valéry är en småborgerlig intellektuell, det råder det inget tvivel om. Men varje småborgerlig intellektuell är inte Valéry”, skriver Jean-Paul Sartre i ”Till frågan om metoden”.
Det gäller att veta när Valéry är det intressanta och när det är de småborgerliga intellektuella som är det. Pratar du med Valéry (svårt nu, men när han levde) är det just honom, en unik individ, du pratar med. Pratar du om småborgerliga intellektuella kan Valéry vara ett exempel på hur den kategorin av människor tenderar att resonera.
