Men många av oss på den liberala vänstersidan av det politiska spektrat blev ännu mer bestörta när vi såg den förre amerikanske presidentkandidaten Hillary Clinton twittra om det hela: ”Premiärminister Abe var demokratins förkämpe, som hyste en fast tro på att ingen ekonomi, inget samhälle eller nation kan nå sin fulla potential om inte kvinnor är delaktiga”.
Visst kräver det diplomatiska protokollet att man skriver generösa hyllningar till den som nyligen ryckts bort, särskilt på ett så tragiskt sätt, men… really? En förkämpe för demokrati och för kvinnor? Abe?
Trumps förre chefsstrateg Steve Bannon hyllade en gång Shinzo Abe för att han var ”Trump före Trump” – Clintons nemesis – en pionjär för världens nationaliströrelser som stod upp mot Kina långt innan Trump tillträdde som president 2017.
Abes politiska agenda, som bestod av lika delar historierevisionism och remilitarisering blev oerhört framgångsrik när han återtog makten i december 2012. Hans kampanj hade slagordet ”Ta tillbaka Japan” långt innan Trump lanserade sitt ökända ”Make america great again”.
Och den konservativa politik som dominerades av Abe de senaste tio åren beundrades av fler aspirerande högervisionärer i väst än Bannon: från Bruno Gollnisch i franska Nationella Fronten till Jared Taylor i den amerikanska alt right-rörelsen.
Varför alla hyllningar?
Vad var det i Japans konservatism som drog till sig så mycket hyllningar från högerledare?
Jag tror det handlar om två saker.
För det första den rasism som så fullkomligt genomsyrar japans politik och offentliga debatt. Japan är ökänt för sin extremt restriktiva migrations- och flyktingpolitik. Fram tills idag har ladet stuckit ut bland utvecklade länder eftersom det helt enkelt stängt dörren för samtliga asylsökande. Trots en snabbt minskande befolkning och en oundviklig brist på arbetskraft, har Japans konservativa ledare hårdnackat vägrat att öppna landet för migrantarbetare och istället valt att släppa in dem bakvägen, av rädsla för att de ska stanna, diversifiera landets etniska profil och kanske börja kräva lika rättigheter.
Japans förmodade etniska ”renhet” (den är en lögn, så klart) har helt klart varit huvudskälet till att landet blivit en förebild för vit makt-extremister och xenofober över hela världen. Det har i sin tur, varit mycket tillfredsställande för den japanska högern, eftersom deras identitet bygger på att få bekräftelse på att de är ”heders-vita”.
Rashierarkin från Japans imperialistiska era är fortfarande allmänt accepterad i det japanska samhället och man behöver inte vara en uttalad rasist för att skriva under på att väst (vad nu det betyder) är överlägset icke-väst.
Den historierevisionistiska whitewashingen av Japans aggressioner under kolonialtiden och kriget, handlar i mycket om uthålligheten i detta 1800-talsparadigm som säger att Japan, precis som västmakterna, koloniserade Asien, men i grunden bedrev en civiliserande och befriande mission mot dessa barbarer, som nu orättvist klagar.
För det andra förhåller det sig helt tvärtom mot vad Hillary Clinton fått för sig. Japan är en avancerad ekonomi, samtidigt som det är en sexistisk gerontokrati på ett sätt som västerländska kvinnohatare bara kan drömma om.
”Kvinnor bör veta sin plats”
Den förre premiärministern, 86-åriga Yoshiro Mori, fick mycket uppmärksamhet när han var chef för Tokyos olympiska kommitté 2020, och sa: ”Numera är det mycket mer kvinnor på mötena, och de pratar för mycket. Kvinnor bör veta sin plats, och lära sig att hålla käft”.
Det hade inte gått upp för honom att det kanske var han som suttit för länge på sin post. Ungefär just då tvingades han avgå, men han är återigen ledare för den största falangen i det parti som Abe lämnade efter sig.
Han blev definitivt inte cancelled.
Japan är det enda landet i världen där gifta par är juridiskt tvungna att välja en av makarnas efternamn. 95 procent väljer makens. Det är inte förvånande att Japan alltid hamnar i botten på the Gender gap index som sammanställs av World economic forum. 2023 hamnade Japan på plats 125 av 146.
Japans konservativa har också framgångsrikt slagit tillbaka alla krav på lika rättigheter från hbtq+comunityt.
Samkönade äktenskap stöds av en majoritet av befolkningen, men högerfalangen i det styrande partiet, som har starka kopplingar till den religiösa högern i Unification church och diverse shintoistiska förbund, har blockerat alla såna försök.
Faktum är att regeringen till och med stoppade ett lagförslag som förbjöd diskriminering av sexuella minoriteter. Istället nöjde man sig med en lag som skulle ”främja förståelsen” av hbtq+.
Det handlar aldrig om att skydda minoriteters rättigheter, utan ständigt om att skydda majoritetens känslor (en ”majoritet” som i själva verket utgör en minoritet av befolkningen).
Hur kunde inte Clinton och alla andra västerländska liberaler se allt detta?
Ärligt talat var hon inte den enda västerländska ledare som frikostigt prisade Abe som en förkämpe för liberala demokratiska värderingar och principer.
Ett skäl var så klart att Abe aldrig var en populistisk outsider, utan en politiker som ärvde sitt ämbete. Han kom från en politisk dynasti vars rötter går ända tillbaka till ”Choshu-domänen”, en region i sydvästra Japan som ledde den så kallade ”Meijirestaurationen”. En serie händelser som kom att förändra Japans politiska och sociala landskap i slutet på 1800-talet. Han var den ultimata insidern från det politiska etablissemangets absoluta hjärta.
Hans väg till makten fick aldrig alarmklockorna att ringa som de gjorde för populistiska outsiders i väst.
Han bara ärvde makten i all tysthet. Inget nytt under solen.
Ett mer grundläggande skäl är att Abe lyckades bädda in sin reaktionära attack på den liberala demokratin i ett språkbruk som handlade om frihet och demokrati – vilket gjorde att den passade in i Joe Bidens narrativ om ”demokrati kontra autokrati”.
Samtidigt framstod det hela inte som en konfrontation mellan väst och icke-väst. G7 och Nato framstod som mindre ”vita” och mindre liberalt imperialistiska än de är.
Abe gav alliansen en extra ”nyans”, helt enkelt.
Det här säger lika mycket om hur de liberala och konservativa positionerna i väst har strålat samman efter den ryska invasionen av Ukraina och Kinas framväxt, som det säger om Japan.
Två olika betydelser
Historiskt sett har den väldigt godtyckliga och misslyckade konstruktionen som vi kallar ”väst” haft två överlappande, men olika, betydelser. Det ”väst” som de konservativa älskar är europeiskt, vitt, kristet och civiliserat – i motsats till det barbariska icke-väst. Men den liberala idén om väst handlar om liberalism och demokrati – i motsats till de kommunistiska diktaturerna i före detta öst.
Det USA-ledda västs reaktion på Ryssland, Kina, talibanerna, och de motsträviga icke-västliga medlemmarna i G20 som Indien, Brasilien, Sydafrika och Sydamerika, kan ses som ett inte särskilt lyckat försök att dölja den vita osäkerheten och skräcken för en tid då man inte längre styr världen. Man viftar med sina liberala demokratiska värderingar, när de i själva verket håller på att urholkas av Trump och hans gelikar i hela västvärlden.
På deras sida
Abe älskades av västliga ledare, både ur det konservativa och det liberala lägret – eftersom han stod på deras sida.
Tillsammans försvarade de västs hegemoni. Det handlade om ”Make the west great again”, eller ”Taking back the west”, samtidigt som man upprepade mantrat om liberala demokratiska värderingar för att rättfärdiga det hela.
Och det allra bästa med Abes Japan var att det fick alltihop att framstå lite mindre som ett västerländskt projekt. Helt enkelt för att Japan, i slutändan, aldrig kommer att erkännas som en riktig del av väst.
