Maffiabossen Tony Soprano, uppburen med en lika våldsam pondus som barnslig sårbarhet av den framlidne James Gandolfini, var en gangster som gick i terapi. Och serien var så välskriven att publiken kände med honom och ville att han skulle vinna, trots att han gjorde fel. De många morden skildrades brutalt men som en del av jobbet. Livet i maffian var slitigt och långt från filmer som ”Maffiabröder” eller ”Gudfadern”.

Sopranos handlade om den amerikanska drömmens falskhet, och hade en både moralisk och berättarmässig ambivalens som är ovanlig idag. Flera av seriens största mysterier förblir olösta, speciellt det omdebatterade sista avsnittet, som för att tvinga tittaren att inse att verkligheten sällan erbjuder prydliga och tillfredställande slut.

Sopranos var ett drama mer än en gangsterfantasi som attraherade både en manlig och kvinnlig publik, och Sopranos tyngdpunkt var alltid familjelivet.

I ”The Sopranos Sessions” berättar David Chase att hans fru sagt åt honom att han borde göra en serie om sin mamma, och Chase baserade så småningom Tonys mamma på sin egen. Livia (Nancy Marchand) var en dramatisk martyr som påverkade Tonys relation till kvinnor. Publiken kunde följa de psykologiska spåren som ledde till alla de ”starka” men instabila älskarinnor som Tony sökte närhet hos när han inte distribuerade sitt våldskapital.

”The Sopranos Sessions” tar upp ett av avsnitten som kom att definiera seriens blandning av humor, relationer och blodsheder: ”College”, avsnitt fem från första säsongen.

Tony har tagit en paus från sitt jobb inom ”sophantering” för att köra sin dotter Meadow (Jamie-Lynn Sigler) till Maine för att besöka ett antal universitet inför hennes kommande studier. Under deras far och dotter-roadtrip erkänner Tony att en del av hans inkomster kommer från illegal verksamhet. Meadow får en insikt i pappans liv som hon resten av serien gör sitt bästa för att förneka och rättfärdiga.

Under resan får Tony av en slump syn på en fiende från sitt förflutna, en före detta maffiamedlem som blivit FBI-vittne och gått under jorden genom vittnesskydd. Detta leder till att Tony försöker lura iväg Meadow på olika kreativa sätt (som att lämna henne på en bar med några hårdfestande collegekids) medan han lokaliserar ”råttan” för att i slutändan strypa honom till döds.

Samtidigt som publiken får en inblick i Tonys förmåga att vara en bra pappa följer vi hans besatthet över att mörda ­svikaren. Och publiken är på Tonys sida hela vägen.

Avsnittets andra spår följer Tonys fru Carmela (Edie Falco) som fått huset för sig själv och bjuder in prästen Fader Phil på en filmkväll som nästan leder till otrohet. Ett exempel på hur sprickorna i Tony och Carmelas äktenskap analyseras från alla vinklar, liksom familjens mentala gymnastik i förhållande till katolicismens hårda moral.   

The Sopranos hade premiär i januari 1999 och inledde eran som ofta kallas ”golden age of television”. Sedan dess verkar många kulturkritiker vara övertygade om att tv bara blivit bättre, och att film snart kommer att vara en irrelevant konstform.

Men efter ett maraton 20 år senare där jag bara pausat för att äta, röka och duscha är det fortfarande svårt att hitta en serie som kan mäta sig i kvalitet, med undantag för David Simons ”The Wire”.

Handlingen till den uppföljande Sopranos-filmen, titulerad ”The many saints of Newark”, är höljd i dunkel, förutom att den ska utspela sig i New Jersey under 60-talet.

Just nu drunknar vi alla i den muzak som är Netflix mediokra utbud. Det känns återigen revolutionerande när Sopranos kommer att tvinga iväg folk tillbaka till biograferna.