När Alexander Christianssons mamma besökte sin son för första gången i riksdagen kände hon igen tavlan direkt:

– Det där är en Sahlberg! utbrast hon och pekade på målningen på Kulturutskottets vägg.

Sven Sahlberg är Alexander Christianssons pappas mormors bror och långt ifrån den enda konstnären i släkten. Mamman är konstnär till yrket, hans syskon musiker och pappan sångare i den kristna hårdrocksgruppen Jerusalem som båda sönerna på olika sätt har medverkat i.

Alexander Christianssons egen kultursmak inbegriper dock annat än Sahlbergska oljemålningar. Musiken ligger honom närmast om hjärtat. Oftast blir det Justin Timberlake eller göteborgaren Walter Nilsson.

Men livets hittills största kulturupplevelse var hans eget bröllop.

– Vi gick in till slutmusiken i ”Gladiator”. Och nu ska du få höra: Jag hade rustning på mig. Svärd och hela skiten. Vi körde medeltid. Det var skitcoolt. Min fru hade en fantastiskt vacker klänning som passade till.

Frågan är om han är Sveriges nästa kulturminister. I april uttalade han sig i egenskap av SD:s kulturpolitiska talesperson i Magasinet K om att han tyckte att SD borde få posten efter valet. I dag är han noga med att lägga till att han inte officiellt aspirerar på den.

– Jag har fyra barn. Jag hade blivit tvingad att flytta till Stockholm. Men kultur är mer än teater och opera, kulturen är sammanhållande i ett samhälle. Och därför så tycker jag att det är en viktig fråga för Sverigedemokraterna. Men det behöver inte vara just jag som får rollen.

”Lite bortskämda”

På frågan om vad som skulle förändras med honom – eller en partikollega – på posten blir svaret enkelt: Inte så mycket alls.

– Jag tror inte vi kan få så mycket mer att säga till om på kulturområdet än vad vi har i dag egentligen.

Kulturkanon är ett exempel på “klockren” SD-politik, förklarar han. Upprustningen av operan en annan. Han är också nöjd med neddragningen på studieförbunden, som han anser behövde ses över ordentligt, och att det har utretts hur privata pengar ska kunna stötta kulturen i framtiden. 

Jag tycker att vuxna människor kan betala för sin egen hobbyverksamhet.

Om kulturministerposten blir hans efter valet finns det dock en sak han hade satt fart på direkt: han skulle starta en utredning om vad han kallar för kulturarvsskulden.

– Helst ska satsningar på kulturarvet inte stå i kontrast till samtidskultur, men det gör den tyvärr för att vi har x antal kronor att lägga på kultur. Och kulturarvet är nedprioriterat och har varit under väldigt, väldigt lång tid. Exakt hur stor skulden är måste utredas.

Vilken del av samtidskulturen skulle du skära ner på?

– Jättebra fråga, säger Alexander Christiansson och funderar. 

Operan, resonerar han, kommer aldrig kunna betala för sig själv. Inte heller kultur för barn och unga. Och så har vi kulturarvet som behöver stora allmänna medel. 

Däremot tror han att det skulle det gå att spara in pengar på public service och mediestödet. Och på själva bidragssystemet som brukar kallas kultursamverkansmodellen, alltså den svenska ordning där staten ger regionerna en samlad pott kulturmedel, och regionerna fördelar dem vidare till kulturverksamheter i länet. 

– Det är en svår modell som går ut på att vi lägger in pengar i någonting som vi inte kan styra över. Det finns teater och projekt som absolut går att dra in på. Jag tycker att vuxna människor kan betala för sin egen hobbyverksamhet. Men det är ganska små pengar på marginalen som jag ser det nu.

Anser du att kulturutövare är bortskämda?

 – Det finns delar av kulturen som är lite bortskämd tycker jag.

Vilka då?

– Jag vet att man kritiserade Parisa från filmbranschen till exempel när hon sa att hon inte var branschens representant i riksdagen. Då har man ju missförstått en ministers roll i relation till branschen. Och det där vittnar ganska mycket om vilken självbild filmbranschen har. Jag är ju minister för Sveriges skattebetalare. Alltså de som har röstat fram mig. Jag kan ju inte springa någon lobbyverksamhets ärenden på det sättet. 

Jag frågar igen – vilka är bortskämda?

– Ja, ett exempel kommer ju från svensk film, där de är vana att likt fågelungar sitta och gapa och skrika efter mat bara. Man ska ha en massa pengar för att göra film som ingen vill se. Och så undrar man hur det här ska finansieras. Varför inte göra film som folk vill betala för? 

Han svarar på sin egen fråga och lägger till en ironisk klang i rösten:

– För att det är fulkultur, anses vara fult. Det vill vi inte hålla på med. För vi är fina. 

”Präglad av vänsteridéer”

För Alexander Christiansson är målet att fler kulturskapare ska kunna försörja sig själva, utan hjälp av offentliga medel.

– Allting ska inte vara Marvel och den sortens film som är mainstream. Det måste finnas utrymme för det andra också. Men när det är själva syftet med branschen, då blir det fel.

Christianssons kärnargument delar han numera med en allt större del av borgerligheten: en kultur som är bidragsberoende är ofri.

– Det är klart att det också är ett sätt att styra kulturen. Och det är jag väldigt skeptisk till. 

Den SGI-utredning som tillsattes av förra regeringen för att anpassa trygghetssystemen vid sjukdom eller föräldrapenning efter kulturutövares och frilansares verklighet, månar han dock om, eftersom den förenklar för kulturskapare att stå på egna ben. 

– Här berörs hela min familj. Det finns ju inte en enda kulturskapare som har blivit kulturskapare för att man älskar att driva företag och hålla på med redovisning och bokslut. Det är det värsta man vet som kulturskapare. Men du måste göra det. Och då måste vi bygga förutsättningar för att kunna driva egna företag. Det där är jätteviktigt. Exakt hur det ska se ut, det är en annan sak.

Du har sagt att kulturen är ett ställe där du inte känner dig speciellt uppskattad som sverigedemokrat. Varför inte det tror du?

– Jag tror att kulturen är ganska präglad av vänsteridéer i grunden. Institutionerna är vänsterpräglade. Så enkelt är det.

Din partikamrat Mattias Karlsson har sagt att ”Vi vill göra samma marsch genom institutionerna som 68-vänstern har gjort.” Är det någonting du ställer bakom?

– Det var radikalt sagt.

Ett snett leende.

– De här åren har ur mitt perspektiv gått ut på att få bort vänsterstyrningen av kulturen. Vi har inga förslag i vår kulturpolitik på hur vi vill styra kulturen, eller använda oss av kulturen som ett slags maktredskap, snarare tvärtom. Vi vill att kulturen ska vara fri, inte politiskt styrd.

Själv har du uttryckt att du skulle vilja precisera begreppet "armlängs avstånd" som brukar användas för att hålla politikerna borta från att styra över kulturen. Varför då?

– ”Definiera”, det är vad jag har sagt. Det behöver absolut definieras för att det där är en abstrakt princip om man inte har konkreta exempel.

Så låt oss ta några konkreta exempel: Att kalla SVT till kulturutskottet – är det att hålla sig på armlängds avstånd?

– Så här, allting som är skattefinansierat måste väljarna ha möjlighet att ställa någon till svars för. Vänstern har en tendens att se skattemedel som deras pengar, statens pengar, att det finns så mycket pengar som helst. Men så är det inte. Utan det är någon som ställer klockan och går upp på morgonen och jobbar hårt för att vi ska kunna ha de där pengarna.

Han lutar sig framåt över bordet i mötesrummet:

– Om du som konstnär vill göra en staty av mig som folkvald i din trädgård för dina egna pengar där jag är en gris och kallar mig för ett svin, då är du helt fri att göra det. Och jag är beredd att gå i döden för att du ska ha rätt att göra mig till ett svin i din trädgård. Det är inte samma sak som att du får skattepengar för att göra mig till ett svin. Då kommer jag att ha en åsikt kring att du använder medlen för det.

Men att ha en åsikt gentemot mot väljarna är väl inte riktigt samma sak som att ställa krav på institutionerna eller kulturutövarna?

– Eller? Jag sa till kulturutskottet att jag behöver inte ställa några frågor till SVT om ni är oroliga för det. Jag kan vara tyst. Men jag bjöd in SVT:s ledning: Kom och förklara hur ni jobbar med att validera och granska. För vi står inför oerhört komplicerade tider med AI och med allt möjligt och det är lätt att det blir fel. Frivilligt eller ofrivilligt. Det är bara i Sverige det här är konstigt.

Ett annat exempel: Att vilja stoppa dragqueens att läsa på bibliotek.  

– Jag tycker det är rimligt att man kan ha en åsikt kring att man använder skattepengar för att bedriva en ideologisk normkritisk agenda mot barn. Ja, det tycker jag är helt rimligt. 

 Här bedöms partierna med olika måttstockar, anser han. 

– Man menar att jag är fascist som vill störta demokratin genom att ha en åsikt kring varför länsmuseerna inte håller sig till sitt kärnuppdrag och jobbar med det lokala kulturarvet och inte klimatsatsningar till exempel. Men när vänstersidan vill använda länsmuseet för klimatprojekt är det ingen som säger någonting.

Kriget mot medierna

Under våren yttrade Alexander Christiansson en fras som har fått vingar: Valet 2026 står mellan högern och medierna.

Vad menar du med det?

– Ta tonårsutvisningarna till exempel. Jag är skeptisk till medias tendens att springa på samma boll och inte ifrågasätta sig själva och varandra. Man missar att berätta delar av historien.

Men journalister granskar ju förd politik oavsett vilka som sitter vid makten?

– Nej, jag tycker inte det. Migrationsdebatten 2015 var ett supertydligt exempel. Man ifrågasatte inte. Det tycker jag är en brist hos Sveriges journalister ibland.

Han sänker tonläget lite.

– Jag är faktiskt förtvivlad över att klyftan växer mellan de som har förtroende för traditionella medier och de som inte har det. Jag tycker det är oroväckande. Det är delvis därför jag riktat kritik mot public service-bolagen, vilket jag inte skulle gjort mot mot privata medieaktörer. 

Dagarna före valet till EU-parlamentet uttryckte sig Jimmie Åkesson om att valet stod mellan SD och TV4 efter granskningen "Undercover i trollfabriken". Var det ett felsteg då, menar du, givet att TV4 inte är public service? 

– Kritiken jag riktar mot public service handlar om att de har ett ansvar att ta klyftan på allvar. Kritiken mot TV4:s undermåliga granskning av vår kommunikationsavdelning handlade om deras journalistiska arbete och det var min partiledare tydlig med.

Vad säger du om den forskningen som vid upprepade tillfällen från Göteborgs universitet har kunnat fastslå att public service inte är partiskt i sin nyhetsbevakning?

– Det finns forskning som visar det, ja. Men då får vi diskutera vad partiskhet är. Nu blir det en otrolig detaljnivå, men så här: Jag tror inte att någon journalist på Sveriges Radio erkänner: ”Jo, vi glömmer att berätta saker ibland.”

Han syftar på fall där redaktionen har missat att berätta att en intervjuperson är politiskt aktiv. Och här är han bergsäker på att det väldigt mycket oftare handlar om personer från vänstersidan av politiken.

– Det är aldrig tvärtom. Det är aldrig att det glöms bort att berätta om personen är sverigedemokrat eller moderat.

Du kan inte tänka dig att det kanske är vanligare att höra talas om andra exempel i andra åsiktsbubblor än din egen?

– Jag är öppen för det. Det enda jag har sagt här, och det har jag upprepat under hela public service-resan, är att det kanske inte är partiskt. Men vet du vad? Säg inte att det inte finns problem. Utan var ödmjuk, snälla.

Jag tror att varje journalist som har befunnit sig på ett redaktionsmöte, kanske framförallt inom public service, vet att den här diskussionen hela tiden förs på redaktionerna. Man vänder och vrider på varje inslag, precis på det sättet som du efterlyser.

– Jag har ju också fått höra det. Men jag sitter ju inte med där. Och det gör ju inte Sveriges befolkning heller.

Du säger själv att du är rädd för att vidga den här klyftan i samhället och spä på misstron mot institutionerna. Tror du inte att dina utspel tvärtom spär på utvecklingen?

– Nej, de spär på den själva.

Vilka medier konsumerar du själv?

– Jag läser i Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet. Jag läser de flesta faktiskt. Jag tycker SVT har mycket bra också.

Hade ni några tidningar på frukostbordet när du var liten?

 – Oj, mina föräldrar prenumererar nog inte direkt på tidningar. Det var nog Metro då. Det var ju den man läste faktiskt varje dag på bussen. Men jag kan inte säga att jag har prenumererat på någon tidning i hela mitt liv faktiskt.

Vilka medier har högst trovärdighet i din värld?

– Om man tittar på nyhetsredaktionerna så har jag ganska högt förtroende för samtliga egentligen. DN kanske jag har lite svårt för. Men det beror på deras ledare. Och Aftonbladets Anders Lindberg (tidningens politiska chefredaktör, reds. anm.) är ju en skön figur. Men jag tycker inte om hans åsikter. 

Har du några favoritjournalister?  

– Kanske Torbjörn Nilsson och Henrik Torehammar och Maggie Strömberg på Svenska Dagbladet. Jag gillar deras poddar. De är skitkul. Bra content. Och nu kanske du blir min favoritjournalist, säger han och skrattar.

Apropå oberoende journalistik: Tycker du att Riks är en oberoende mediekanal?

– Nej, nej, inte alls. Men om Riks jobb är att bygga opinion för sin åsikt så gör de ett skitbra jobb. Jag skulle säga samma sak om er på Dagens ETC.

Du kritiserade AIP Media för deras kopplingar till Socialdemokraterna. Hur ser du själv på att Sverigedemokraterna fortfarande förser Riks med pengar?

– Jag kritiserar inte själva kopplingen mellan AIP och S. Jag kritiserar att man så flagrant skyller ifrån sig. Man kallar oss för en trollfabrik och bedriver samma verksamhet själva. Det tycker jag är hånfullt.

Men hur ser du själv på att SD förser en plattform som Riks med pengar?

– Gör vi det fortfarande? Kanske du vet bättre då. Det finns ju fortfarande kopplingar, absolut. Men jag tror inte SD äger Riks längre. 

– Det enda jag vet är att SD startade Riks, vi finansierade Riks. Sen blev Riks självständigt. Vad jag vet så sitter inte vi och pumpar in pengar i Riks.

Han vänder sig till sin pressansvarig som bekräftar att Riks-vd:n Jakob Hagnell själv har berättat att kanalen finansieras av partiet och nämner sedan att det kan ”röra sig om tjänster”.

Borde inte kopplingen till partiet vara tydligare?

 – Om vi hade gått ut och sagt att Socialdemokraterna driver trollarmé med och efter det blivit ertappade med att Riks också driver massa trollkonton – då hade det ju varit oerhört hycklande av mig. Men nu var ju det motsatsen.

Efter intervjun lovar Alexander Christianssons team att återkomma när de ”kollat upp” den ekonomiska kopplingen ser ut. Pressavdelningen återkommer några dagar senare med en skriftlig kommentar:

”Sverigedemokraterna har inget som helst inflytande över det redaktionella arbetet och de publiceringar som sker hos Riks eller något annat mediehus för den delen. Sedan överlämnandet av ägarskap har det funnits ett ekonomiskt stöd från partiet som ska täcka övergångsperioden. I övrigt kommenterar vi inte de projekt vi väljer att stötta ekonomiskt.”