Men framför allt är det fågelns uttryck som griper tag – alla framstår som helt egna individer. Snäppan svajar och struttar som ett vasstrå. Skatan blänger tillbaka, just i färd med att klippa med stjärten och blåmesen ser sin betraktare rakt i ögonen, samtidigt som den vecklar ut en häpnadsväckande färggrann vinge, liksom för att visa upp sin prakt – ”Kolla här, bara!”.

Det är hans okonventionella sätt att avbilda djur som gör att Naturvårdsverket nu utnämnt Roine Magnusson till Årets naturfotograf 2017.

Hur känns det att få ett sådant pris?

– Jag känner mig så otroligt hedrad och glad. Jag kallar mig inte riktigt naturfotograf, utan jag tar bilder som är inspirerade av naturen, och försöker också vända och vrida på naturfotobegreppet. Jag har ju sett många kollegor få det här priset genom åren, men själv aldrig fått det och jag har väl tyckt någon gång att ”Va fasen, är det inte min tur nån gång?” (Skratt) I och med att jag inte är en traditionell naturfotograf känns det ännu mer hedrande.

Hur kom du på idén att frilägga fåglarna från deras naturliga miljö i bilderna?

– Det är ju många års fotograferande bakom den idén – tillsammans med min strävan att vända och vrida på naturfotobegreppet. När jag fotade kossorna  med stora blixtutrustningar ute i naturen till boken ”Kor – en kärlekshistoria”, så var det ett litet steg till att närma sig den här typen av bild. Det har varit en process. Sedan har jag alltid drömt om att göra en fågelbok, men inte så traditionell. Man kan säga att det har funnits ett sökande efter en sån här slags bild under hela min yrkeskarriär.

Fåglarna framstår som verkliga personligheter i dina bilder.

– Ja, när jag går tillbaka i mitt fotograferande kan man se att individen alltid har varit väldigt viktig för mig, oavsett om jag fotograferar människa eller djur. I fågelbilderna syns det väldigt tydligt – det handlar mer om individen än själva avbildandet.

Varför är individen viktig?

– Jag har ju fotat djur i hela mitt liv och ögonkontakten har alltid spelat stor roll, oavsett om jag har fotat schimpanser eller lejon. Det är ett sätt att skydda djur och miljöer – att människor som betraktar de här bilderna ska få kontakt på något sätt. Som blåmesen. Även om det är en liten fjuttindivid i sammanhanget, så är den ju så jävla speciell och har en sån distinkt ögonkontakt – man kan inte värja sig mot blicken.

– Oftast när jag fotograferar – inte småfåglar, för då måste man vara så snabb – men andra djur som exempelvis schimpanser, så följer jag en liten grupp i flera dagar. Då blir de ju individer. Men ska man få den här ögonkontakten från i alla fall lite större däggdjur, så måste de tillåta att bli porträtterade. Det gör de inte på en gång – de är ju rädda för linsen till en början. De brukar slappna av på den tredje dagen, och då släpper de till för den porträttlika bilden.

Är fåglar mer uttrycksfulla än vad folk i gemen tror?

– Ja, det är absolut så. Tänk bara på den här blåmesen – om man verkligen, verkligen sitter och tittar på en blåmes under en stund och försöker tänka bort bakgrunden, så är det som en flygande smaragd som far runt utanför våra hus. Men det var faktiskt en svårighet med fågelboken – när man tar bort naturen runt fågeln så måste man locka fram dess personlighet ännu mer. Annars gör man vare sig fågelarten eller individen rättvisa. Det märks skillnad även mellan blåmes och blåmes. Jag hade väl fotat tio blåmesar och sen den elfte – pang! – det blev omslaget.

Har du nån egen favoritfågel?

– Jag älskar dem allihopa! Men jag säger sparvuggla. De är så otroligt små för att vara ugglor, som en liten stare, samtidigt som de är så kaxiga. De kan ju slå en koltrast som är dubbelt så stor som dem. De ser vänliga ut, men har en sådan kaxighet inom sig. Och så låter de fantastiskt fint på våren.

Till sist – vilket är ditt bästa söndagstips?

– Jo, jag har en söndagsgrej som jag brukar göra. Jag har ju fått mycket från naturen, ett personligt lugn eller vad man ska kalla det. Så under helgen går jag rätt ut i naturen nånstans – det kan vara skogen eller till havet eller var som helst. Jag sätter mig någon timme eller två och gör precis ingenting. I början kan man bli lite stressad av att sitta och göra inget alls, för man är ju inte van, men kommer man bara förbi det, så är det en lisa för själen. Att inte ha nåt mål.