Kultur.

2018-04-17 09:30

Några skjuter några – och allt förblir som förr

För båda sidor förblev historien om de döda och de dödande blott en bevisföring. De två döda återuppstod som exempel innan någon hade hunnit kontakta de anhöriga, skriver sociologen Majsa Allelin om skjutningarna i Biskopsgården för tre år sedan.

1. Några skjuter några. Två dör. Fem skadas allvarligt. Ytterligare tio blir skadade.

Rykten går om att det från början handlade om svartsjuka, andra säger att det är en gänguppgörelse, om makt och dominans. Några säger att det numera bara handlar om hämnd. Ytterligare fler menar att det är på grund av droger och ekonomisk konkurrens.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Fyra förklaringar går på rundgång.

Det är nu tre år sedan skjutningarna ägde rum i Biskopsgården, under en åttondelsfinal i Champions League på Vår Krog & Bar.

2. Jag undrar om de som sköt inne på restaurangen var påverkade av droger eller om de var fullt nyktra och förstod vad de gjorde. Vad driver en människa till sådana brutala handlingar?

Är det en stark inre upptagenhet, likt en isolerad rastlöshet, som inte får plats endast inombords? Är det en upptagenhet som behöver så stort utrymme, att andra människor omkring inte får plats? Att andra måste utplånas. Makt och vanmakt går inte längre att åtskilja.

Något måste röjas undan ur ens väg, så till den grad att någon måste röjas ur ens väg.

Händelsen har sin långa historia. Trots konfrontationen med döden är detta varken ett terrorspel eller någon slags herre-slav-dialektik, där en ojämlik relation är förutsättningen. Snarare råder det avsaknad av relationer som kan påminna om världen utanför och skapa fruktan inför döden. Det är i stället en gränslöst vulgär och kompenserande upptagenhet som inte låter sin fiende stanna vid en särskild person, vid en specifik själ. Därför kommer det inte börja eller sluta med en gänguppgörelse. Måltavlan är i stället en vandrande fiende som kommer att personifieras tillfälligt och i olika kroppar tills han som skjuter själv är död. Eller tills upptagenheten får ett lugn.

Men varifrån kommer detta bottenlösa behov av att kräva plats på bekostnad av andras liv? För att gå vidare behöver vi fråga oss vem det är som skjuter.

3. Det finns många aktivister, en del forskare, några politiker, flera tjänstemän och för många journalister som försöker besvara denna fråga genom att namnge dessa samhällets subjekt på olika sätt.

Bauman beskriver dem som ”wasted lives”, Butler som ”de osörjbara”, Du Bois som ”problemet”. Aktivister som ”andra klassens medborgare”. Politiker kallar dem för ”utanförskapet”. Tjänstemän kallar dem ”socioekonomiskt utsatta grupper”. Journalisterna kallar dem för ”hotfulla unga män”.

Epiteten är många, men andemeningen densamma: de är subjekt som är oönskade i detta samhälle. Den störande och stötande statistiken. På så vis förkroppsligar dessa människor politiska intressen och slutledningar; de förblir borgerlighetens levande argument för hårdare övervakning och straff. Det är en fetischartad och säregen kombination av kollektiv skuld och individuella förklaringar som påläggs den störande och stötande statistikens kroppar.

Jag önskar att de progressiva rösterna hade talat. Jag önskar att det hade funnits röster som sa att det är en konsekvens av samhällets snäva uppbyggnad; att våldet har traderats. Att det i de konkreta och fysiska våldshandlingarna hos de som sköt, redan finns inkapslat det våld som begåtts på dem under ett liv. Men det var tyst när det begav sig. För båda sidor förblev historien om de döda och de dödande blott en bevisföring. De två döda återuppstod som exempel innan någon hade hunnit kontakta de anhöriga.

Fyra dagar efter skottlossningarna var det fortfarande ingen som hade kontaktat pappan till den skjutna 20-åringen. Det var inte förrän sex dagar senare som han erbjöds krisstöd.

Aldrig har jag upplevt staden så kollektivt passiv som under denna tid.

4. Forskarna får nya forskningsmedel, journalister får nya scoop.

Även om det pågår ett oavbrutet brus av babbel, är det få som talar och än färre som lyssnar. Även om det upptar många analyser är de som dödar och de som dog mestadels lämnade åt sitt öde så snart nyhetsvärdet stillnar.

Den störande och stötande statistiken omskrivs inte sällan som ”känd av polisen”, eller att ha haft ett så kallat ”riskbe­teende sedan ung ålder”. Ändå verkar de tidiga insatserna saknats. Det framstår som om man från politiskt håll suttit och betraktat utan att agera (förutom genom ökad repression, det vill säga). Så skapar man en självuppfyllande profetia.

I stället verkar man vara mer brydd om Eventstadens rykte. Att öka säkerheten och minska kriminaliteten ”skulle alla tjäna på och samtidigt skulle det göra Göteborg mer attraktivt och stärka varumärket internationellt”, som Göteborgs-Posten skrev i anslutning till de skottlossningar som ägde rum 2013.

5. Att förpassas till trånga ytor, att din skola stängs och din fritidsgård med. Att ditt stadsdelsbibliotek hotas lägga ner samtidigt som ditt Folkets Hus redan är nedlagt. Att ha ett mindre rörelsemönster i staden, att inte få kunna gå på gatan utan att bli stoppad, att sedan bli bortbussad till skogen mitt i natten och behöva gå hem själv till fots. Att inte få någon plats på arbetsmarknaden, att inte få kunna komma in på utbildningar, att aldrig bli omskriven som åtråvärd i kulturen, att kunna bli utvisad från landet. Att ständigt utgöra samhällets negation. Är detta inte ett slags utplånande?

Vem är egentligen villig att offra nuet för framtiden om framtiden inte är värd att vänta på, eller om det kanske inte finns en jordisk sådan? Hur ska ett liv av här och nu kunna ersättas av ett liv av där och då om vardagen präglas av överlevnad? Går det ens att begära från den som lever för dagen att gå från jakten på konkreta resultat till abstrakta visioner? Vem har råd att drömma?

Som två intervjupersoner säger i Erik Nivas artikel ”Då: Landslagsman. Nu: Dömd mördare”:

– Vi kräver att ungdomarna ska vänta på sin tur i kön, men våra förorter skapar ungdomar som känner att deras enda chans är att tränga sig först.

– De föds inte annorlunda än andra barn. Men de blir det på grund av liven de behöver leva.

Det är mycket fin linje mellan att vara offer och förövare när valet står mellan att helt kvävas eller kväva. När nyanser av liv blivit utsuddade, och när omvärlden ter sig likgiltig eller fördömande på förhand. När ens eget liv spelar lika mycket, eller rättare sagt: lika lite roll som den andres.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Majsa Allelin

Sociolog och före detta medlem i föreningen Pantrarna – för upprustning av förorten