Kultur & Nöje.

2014-09-09 19:11
  • Pontus Lundkvist har tre lantliga vistelseorter som han flyttar mellan. ”Var jag jobbar bäst beror på arbetets art”, säger han.  Bild: Press
    Pontus Lundkvist har tre lantliga vistelseorter som han flyttar mellan. ”Var jag jobbar bäst beror på arbetets art”, säger han.

Möblerar om i satiren

Serietecknaren Pontus Lundkvist förvirrar, roar och retar upp omvärlden med sina serier i bland annat Galago och Aftonbladet. I sitt nya album Du som välte pinnen vänder han blicken mot framtiden.
   – Samtiden är fruktansvärd, men på något sätt kommer vi ta oss ur den, säger Pontus Lundkvist.

En typisk serieruta av Pontus Lundkvist innehåller vindlande tankegångar och drifter med allt från borgare till marxister, nazister och Twitterdebatter. Inte sällan med en touch av buskis i samtidskommentaren, som bilden på en skallig man som bultar på en dassdörr och ropar ”skynda på där inne, jag är bajsnödigare än The Knife!”.

Pontus Lundkvist klampar gärna över anständighetsgränserna, till exempel i serien Golfarupproret från 2006 där golfspelande alliansanhängare på given signal inleder ett brutalt massmord på bidragstagare och oliktänkande. Serien, som publicerades i tidningen Galago, ledde till ett mindre drev i kvällspressen och en rasande Sven Otto Littorin.

Nya albumet Du som välte pinnen innehåller kanske inget liknande skandalmaterial, men däremot serier om utanförskap i rymden, adlig inavel och appen PÄGD som får din partner att se ut som Ernst Kirchsteiger.

Pontus Lundkvist, som brukar beskrivas som något av en ensling, har en bakgrund som nollbudgetfilmare, perfomanceartist, medlem i popgruppen Testbild och redaktör för kulturtidskriften Det grymma svärdet, men fokuserar numera på serierna.

– ”Du som välte pinnen” handlar mycket om framtidsforskning, transhumanism och sånt, säger Pontus Lundkvist, via mejl från sitt torp utanför Stockholm.

– Det är ett roligt sätt att göra satiriska tillspetsningar, men samtidigt finns det en seriös futuristisk pepp mellan raderna. Samtiden är fruktansvärd, men på något sätt kommer vi ta oss ur den.

Hur ser en vanlig dag ut för dig och hur kommer det sig att du har valt att flytta ut på landet?

– Jag har i nuläget tre lantliga vistelse­orter som jag alternerar mellan. Mer civiliserade rutiner gäller på de platser där jag samexisterar med andra människor och djur och större risk för kvarliggning i sängen där jag är själv. Var jag jobbar bäst beror på arbetets art. Det här med val är komplicerat. Det är svårt att se en tydlig gräns mellan att tänka på sig själv och att tänka på samhället, när man är en hjälte och när man bara har ett mentalt funktionshinder. Den renodlat egoistiska biten är att jag inte gillar all reklam och dålig musik och fladdriga färger i stan. Det samhällstillvända är att det är omöjligt att leva i en storstad och fortfarande vara en seriös samtidskommenterande röst eller ärlig konstnär, eftersom storstadsbon har så höga levnadskostnader att hen ständigt måste följa pengalukten.

I förordet till din förra bok Full sysselsättning dödförklarade du satiren. Hur mår satiren idag? Vad är skillnaden mellan bra och dålig politisk satir?

– Jag gör satir och kan till och med försörja mig på det och att någon kan göra det skulle kunna tolkas som att satiren mår jättebra rent ekonomiskt i alla fall, men hur det är med kvaliteten vet jag inte riktigt. Jag kan svara på när jag tycker att jag själv åstadkommit något bra eller dåligt i satirväg. Dålig och slapp känner mig om jag bara helt enkelt överdrivit eller vänt på ett par roller eller så, det är fattigmanssatir. Bra känner jag mig om jag kan möblera om så mycket att läsaren ser ett helt nytt sammanhang. Om jag ser något med uppenbar satirpotential tänker jag först ”vilket är den självklara vinkeln på detta?”. Vid en snabbkoll visar sig alltid ett stort gäng redan ha kört den. Sen vrider jag ett varv till och ser om det hamnar på någon vettig plats. Avstampet sker alltså där en amatör skulle lagt poängen. Det är ganska sällan jag får till det så bra, men ibland. Begränsningen med politisk satir är att man inte får sparka neråt, vilket är själva huvudsaken i all annan, roligare humor.

I en av dina serier blir Galagos redaktör Mats Jonsson uppringd mitt i natten av en Expressen-reporter som frågar ”Får man gå hur långt som helst”, apropå Golfarupproret. Var går din gräns för vad som är att ”gå för långt”?

– Det går inte att svara på eftersom den gränsen avgörs av vem som går vart i vilket sammanhang. Det är alltså en ny gräns varje gång. Kort sagt är risken att trampa någon på tårna större ju bredare ens publik är och det innebär i förlängningen att allt blir sämre ju fler som ser det. Detta gäller inte bara humor utan även allt annat. Det är vår tids största utmaning att återsplittra kulturen. Internet har inneburit att alla teoretiskt sett kan nås av allt, vilket omöjliggör alla kategoriska förhållningssätt. Tyvärr har det också fört med sig en hel samhällsklass av indignationscharlataner, i övrigt obegåvade människor som lyckats göra karriärer av att systematiskt, medvetet misstolka allt i tillvaron inklusive varandra.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

PONTUS LUNDKVIST

Aktuell med: Seriealbumet Du som välte pinnen (Galago förlag) och som tecknare i bland annat Aftonbladet kultur och Galago.

Förflutet: Låg bakom fanzinet Mina ögon!! Mina ögon!!! som gavs ut mellan 1987 och 2006. 2006 kom en samlingsvolym med samtliga nummer av tidningen ut på förlaget Lystring. Startade och var redaktör för den alternativa kulturtidskriften Det grymma svärdet som gavs ut fram till 2012. På Galago förlag har han tidigare släppt romanen Okända djur och seriealbumet Full sysselsättning (2011).