Kultur & Nöje.

2018-10-08 16:58
Rafael och Jörn Donner.  Foto: Niklas Sandström/pressbild
Rafael och Jörn Donner.
Puffetikett
Dagens ETC

”Min självkänsla har tagit mycket stryk”

Nyutkomna boken ”Innan du försvinner” innehåller 14 brev som utväxlas mellan Rafael och Jörn Donner. Det är ett samtal mellan far och son, där drivkraften kommer ur Rafael Donners sökande efter sig själv och behovet av att försöka räta ut en del av de frågetecken han ser kring sin berömda pappa.

Vi träffas på Bokmässan för en intervju. Rafael Donner har precis anlänt för att under ett par dagar marknadsföra sin senaste bok. Som alltid blir han förbluffad över de skillnader han upplever mellan sitt hemland och grannlandet.

– Jag blir alltid chockad när jag kommer till Sverige och ser hur annorlunda de svenska männen är. Sättet de stajlar sig på och hur de visar att de bryr sig om sina utseenden är inte lika utbrett i Finland, där mäns intresse för kläder och utseende snarare handlar om att framhäva manligheten. Jag tycker nog också att man kan se det på blicken, att svenska män har snällare ögon än de finska, säger han.

Ville överträffa

Rafael Donner är vid 28 års ålder en välkänd person i sitt hemland. Hans födelse meddelades till omvärlden på löpsedlar och när han tog studenten så var kvällstidningarna på plats. Han har tillbringat hela sitt liv i medias strålkastarsken, men uppmärksamheten aldrig har gällt honom utan han har varit där som Jörn Donners son.

– Som yngre kände jag att enda sättet jag kunde rättfärdiga min egen existens med var genom att överträffa honom. Nu har jag släppt den tanken. Han har en bibliografi som är tjockare än min första bok, så något sådant hade dessutom varit omöjligt, säger han.


Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  


Rafael Donners bok ”Människan är ett känsligt djur” kom ut i vintras. Det är en självbiografisk essä om känslors betydelse i människors liv. Nu, bara dryga halvåret senare, har bok nummer två, ”Innan du försvinner”, kommit. Att Rafael Donner efter att ha levt hela sitt liv i en ofrivillig offentlighet nu väljer att berätta öppet om sig själv, ser han inte som motsägelsefullt.

– Det faktum att jag har levt med media som jag har gjort gör nog att jag vågar mer än jag annars hade gjort. Pandoras ask var ju redan öppen, säger han.

Om det blir fler böcker från Rafael Donners sida är däremot tveksamt. Under tiden som breven i boken skrivs så kommer hans första bok ut. Reaktionerna i hans hemland Finland var mer omfattande än han hade kunnat tro, med recensioner, intervjuer och framträdanden. Trots sin uppväxt var det inget han hade förväntat sig. I bok nummer två beskriver han hur illa han mår av det.

– Du måste vara antingen narcissist eller masochist för att kunna trivas med något sådant. Min självkänsla har tagit mycket stryk av det, och som det känns nu blir det kanske inte fler böcker. Eller så får jag börja skriva under pseudonym, säger han.

Det är Rafael Donner som inleder korrespondensen och hans pappa svarar. I det första brevet beskriver han sitt misslyckade försök med att göra en film om sin pappa, och i de brev som följer ställer han de frågor han bär på.

– Det är frågor som måste ställas nu, eftersom ingen vet om han är kvar om två eller fem år. Boken är därför mycket skriven för mig själv, för att jag ville göra ett försök med att få svar på det jag undrar över, säger han.

Skuldkänslor

Frågorna handlar om livet och existensen på olika plan. Men Rafael Donner försöker också få ihop bilden av sin pappa.

– Jag vet inte om jag lyckas, och vet inte ens om han själv får ihop bilden av sig. Det är ett enda virrvarr där han har gjort så många saker i så många länder samtidigt. Jag tänker på det ibland, att Finland har funnits som land i hundra år. Över halva den tiden har Jörn varit en del av den samhälleliga och kulturella debatten där.

Breven beskriver en relation som är ovanligt på flera sätt. Utöver pappans överväldigande tyngd som en offentlig och produktiv person, så finns här en åldersskillnad på 57 år. Här finns också Rafael Donners osynliga bagage i form av skuldkänslor för att han fick en pappa på ett sätt som hans halvsyskon inte fick.

–  Jag kan inte riktigt förklara varför det blev så. Delvis handlar det kanske om att föräldrarollen har förändrats mycket under åren, så att det som inte var möjligt för trettio, fyrtio år sedan är möjligt idag? Jag vet inte. Men jag kommer aldrig att känna mig jämbördig med mina syskon och relationen oss emellan är därför ofta ansträngd, säger han.

Den fadersfigur som Rafael Donner och hans helbror Daniel fick växa upp med är dessutom en som inte riktigt passar in i bilden av Jörn Donner som en intellektuell gigant och finsk machoman.

– Han var väldigt närvarande. Det var alltid han som skjutsade oss till skolan och andra ställen, som lagade mat och som sade till oss på kvällen av det var dags för oss att gå till sängs. Men han lämnade oss samtidigt helt utan vägledning. Det förekom inga samtal eller diskussioner om kultur eller politik, trots att han är en så allmänbildad person. Det är en del i det jag försöker rätta till genom min bok, förklarar Rafael Donner.

Rätten att bli deprimerad

Tonen mellan far och son är öppen när det gäller en del svåra frågor, som det återkommande temat Jörns Donners nära förestående död. En del brev handlar om Jörns dotter och Rafaels halvsyster Susanna, där pappan – som tagit avstånd från henne redan medan hon levde – inte går på hennes begravning.

En del av Rafael Donners personliga frågor får oväntat tuffa svar. En sådan är när han skriver om hur dåligt han mår av uppståndelsen kring sin första bok. Rafael Donner nämner Avici och andra framgångsrika personer som tagit sina liv och konstaterar en vanlig missuppfattning är att framgång ska förknippas med lycka.

Jörn Donners svar på sonens beskrivning av sin vånda inleds med orden: ”Jag skulle kunna skriva en lång essä om rätten att bli deprimerad. Jag tycker du ska ge fan i genetiken, det vill säga förhållande son/far och ägna dig åt något mer fruktbart”.

Rafael Donner förklarar det hårdnackade svaret med den finska mansrollen, som skiljer sig mycket från den svenska.

– Den finska mannen är noga med att hålla tillbaka sina känslor. Men det är är något som kan vara på väg att förändras. Det pratas mycket om mansrollen i Finland idag, säger han.

Rafael Donner

...om uppmärksamheten kring hans första bok?

– Jag var helt oförberedd på det och tycker dessutom att den var oförtjänt. Men det känns fel att klaga, särskilt som jag inser att det är vad de flesta författare längtar efter.

… om sin kulturella identitet som finlandssvensk?

– I Finland känner jag mig mer som svensk än som finsk, men när jag är i Sverige är jag mer finsk än svensk. Det är en sorts dubbelidentitet. Sverige är för mig som en mamma som inte bryr sig om en.

… om att växa upp med en sjuk och åldrande pappa?

– Döden har varit närvarande under en så stor del av mitt liv, att man till slut vänjer sig. Utan den moderna medicinen hade min pappa varit död 58 gånger redan nu.

Rafael Donner

Bor: I Helsingfors.

Familj: Mamma, pappa, en helbror och tre halvsyskon i livet. Han halvsyster Susanna avled i fjol.

Verksam som: Filmare, författare och chefredaktör för Studentbladet.

Jörn Donner

Bor: I Helsingfors.

Ålder: 1933.

Familj: Fru. Pappa till sex barn med fyra olika kvinnor, där ett barn inte längre är i livet.

Verksam som: Författare, filmskapare, journalist, kritiker, kommunpolitiker och riksdagsman, där han som politiker har representerat tre olika partier. Under 1970-talet arbetade han för Svenska filminstitutet och 1978-82 var han dessa verkställande direktör. Han har gett ut gett ut lite drygt femtio böcker under perioden 1951-2018.