BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Det hade kunnat vara Rachel, om inte drickandet tagit över hela hennes väsen och förvandlat henne till en lynnig och våldsam dåre. Hennes man Tom (Justin Theroux) skilde sig och skaffade istället barn med Anna (Rebecca Ferguson) medan Rachel långsamt steg ned mot en ännu mer alkholmarinerad depression.

När hon sitter på tåget och ser deras granne Megan med en älskare triggas Rachels mest primala känslor. Snart försvinner Megan (Haley Bennett) plötsligt spårlöst och Rachel vaknar blodig med en minneslucka lika stor som Skåne.

Det är åtminstone vad regissören Tate Taylor vill att vi ska tro. Men det är småfrustrerande uppenbart att Rachel inte är så knäpp som alla tror, och att någonting mörkare pågått under ytan i hennes gamla kvarter. Men självklart lyssnar ingen på ett kvinnligt fyllo med en historia av humörsvängningar.

I jämförelse med nyligen populära mordgåtorna i Gone girl eller mästerliga tv-serien The Night of följer tyvärr Kvinnan på tåget en mer förutsägbar linje. The Night of lät en minneslucka ligga latent genom hela den helvetiska processen, vilket utlämnade huvudpersonen Naz till det stundtals inkompetenta polis- och rättsväsendet. I Kvinnan på tåget återfår Rachel minnesbilder när det är lämpligt för mysteriet att ta ett kliv framåt.

Alla flashbacks som blandas med de olika sidoberättelserna gör det ibland svårt att hänga med för någon som inte läst Paula Hawkins bästsäljande bokförlaga. Karaktärerna är mer endimensionella vilket gör de lättare att genomskåda, men Emily Blunt gör en smått fantastisk insats i rollen som söndersupet vrak. Det är en svår roll att inte spela över i men Blunt kan skrika och tappa kontrollen på ett sätt som går igenom duken.

Hon kan heller inte lastas för manus, som innehåller ett par för många upprörda "you where fucking!"-utbrott, vars betoning på bokstaven F verkar bli hårdare för varje gång, vilket får hela filmen att lukta såpopera vid fler än ett tillfälle.

Det här är ingen supertripp för alla som älskar att punda ned sig i mörka cluedo-historier, men det fungerar åtminstone som metadon.