Johannes Anyuru blandar plakat med poesi

Johannes Anyuru är en av det unga Författarsveriges mest mångsidiga skribenter. Han har publicerat allt från slam-poesi till politisk science fiction. Skrivit en förortsparafras på ”Iliaden” i ena stunden, för att i nästa teckna Ugandas moderna historia i en dokumentärroman. Även en essä om Gazaremsan har slunkit ur hans penna, med den vackra titeln ”En civilisation utan båtar”.

Precis som den sistnämnda är hans senaste bok en blandning mellan politisk debattskrift och poetisk essä. Den heter ”Strömavbrottets barn” och är en samling texter skrivna mellan 2010 och 2018. När jag får hem boken har jag höga förväntningar eftersom jag gillade den förra essäsamlingen. Men redan när jag tar upp den ur kuvertet blir jag besviken: på omslaget är en stor bild på Anyuru, sittandes i en busskur med drömsk blick. Över honom står titeln i guld. Det är en förpackning som andas bootleg – ett restmaterial som förlaget tvingat fram ur den nyblivna Augustvinnaren. När jag slår upp boken retar jag mig på att den är konstigt redigerad. Under vissa texter står det angivet var dom publicerats tidigare, under andra står ingenting. Det gör att man som läsare inte vet om det är en essä för Aftonbladet Kultur eller en lång statusuppdatering på Facebook man tar del av.