Kultur & Nöje

Med poesin som tröst

Publicerad 14 maj, 2022

Dagens ETC

”Livet känns överväldigande i den värsta bemärkelsen, liksom alldeles för stort samtidigt som jag har en känsla av att vara utanför det.”

En av de största svenska poeternas samlade produktion kommer nu ut i bokform. Ylva Gripfelt läser Ann Jäderlunds samlade dikter just som en separation slagit hennes liv i spillror – och finner ett sätt att höra samman.

Ylva Gripfelt

Text

”Revben som spänner”. Jag tänker på den dikten av Ann Jäderlund medan jag cyklar genom Malmö, en tid på året då allt spricker upp under ett så starkt ljus. Det gör ont mellan revbenen, jag har svårt att riktigt andas. Överallt ser jag separation. Något ska övergå i ett annat. Och Jäderlund skriver: ”Förbli i det tillstånd där allting rinner. Rinner och andas.”

Jäderlunds diktsamlingar uttrycker en vilja att nå fram och en sorg över att inte kunna göra det. Viljan märks av ett allvarligt lekande. Då kontakt bryts påminns vi om ensamheten inför döden som var och en måste möta på egen hand. Den existentiella ensamheten utgör gravitationen i Jäderlunds poesi, medan leken är vad som får dikterna att spira.