De tre ödesgudinnorna i nordisk mytologi – Urd, Verdandi och Skuld – kallas för nornor. De sitter vid foten av världsträdet Yggdrasil och mäter ut människornas liv. Beskrivningen av nornorna finns bara i en enda text – Snorre Sturlassons bok från 1200-talet – så vi vet inte mycket om dem. Men ordet norna betyder ”fläta” vilket tolkats som att de spinner och flätar samman livstrådar. Det är en tilltalande bild av människans liv, i kontrast till maskin- och datorliknelser.
I boken ”Vi blir det liv vi lever. En berättelse om ödet” försöker den danska psykologiprofessorn Svend Brinkmann sig på något vansinnigt. I inledningen skriver han att han vill återupprätta ödestron. Som läsare hör man genast uttryck som ”skomakare, bliv vid din läst” och tusen varningslampor blinkar. Men Brinkmann skyndar sig att förtydliga: snarare handlar det om att ta ur oss ur föreställningen att vi är små gudar som skapar oss själva. Gott så!
”Vi blir det liv vi lever” är en hybridbok: en blandning mellan tankeskrift och långintervju. I centrum för berättelsen står Lili, en 93-årig kvinna som levt ett både extraordinärt och vanligt liv. 2018 skickade hon brev till Brinkmann och psykologiprofessorn förstod snabbt att han hade fått ett ”case study”, sin egen Vargman (för att tala med Freud). Lili hade i barndomen en relation med en tysk soldat vilket kom att prägla hela hennes liv. Hon blev en ”tysketös”, en landsförrädare, och fångades av motståndsrörelsen. När Brinkmann berättar detta lägger han till något som får mig att haja till: i Danmark fanns 50 000 tysketöser, men ännu har ingen berättat sin egen berättelse. Endast en har trätt fram offentligt. Som läsare kan jag känna att författaren gärna hade fått stanna längre vid detta stycke oberättad dansk historia. Men Brinkmann är ute efter att illustrera sin tes om att vi blir det liv vi lever, och hastar vidare.
På svenska finns sedan tidigare ett antal böcker av Brinkmann. Själv minns jag hans första, ”Stå fast”, en anti-självhjälpsbok som förespråkade stoisk filosofi framför positiv psykologi. I senare böcker, som ”Ta ställning för ett meningsfullt liv”, har Brinkmann fortsatt att utveckla sina idéer om våra ”förpliktelser” gentemot andra och vikten av att ”acceptera vår lott”. I grunden är Brinkmann psykolog – inte en politisk författare – men jag läser ändå hans böcker som ett angrepp på det nyliberala valfrihetssamhället. Ett återkommande budskap är att vi måste sluta betrakta oss som ett slags livsentreprenörer.
Ta Lili till exempel. I ungdomen låg hon runt, vilket fick konsekvensen att hon tillfångatogs av motståndsrörelsen. Det gjorde att hon under en period gick i landsflykt till Sverige. Där gifte hon sig med en boxare, för att han ”kunde försvara” henne. Boxningen gjorde att mannen blev dement och under tio år vårdade hon honom i hemmet. En av de tre nornorna heter Skuld och Brinkmann tolkar Lilis liv genom henne. Redan innan vi är myndiga tar vi livsavgörande beslut. Det viktiga är dock inte att vi befriar oss från ångesten de genererar – utan tar ansvar för dem. Vi kan inte alltid styra över vilka livstrådar som Skuld flätar in våra liv i.
Brinkmann sträcker sig så långt som att påstå att om den enda anledningen till att vi bryter relationer är självförverkligande är det moraliskt betänkligt. Det ligger något i det, men det innehåller även en gnutta konservatism. Om en Britta efter 40 års kärlekslöst förhållande dumpar sin man för att backpacka i Thailand: är det ett exempel på något ”moraliskt betänkligt”? Vilka är vi att döma henne? Jag uppskattar att Brinkmann försöker återupprätta antikverade begrepp – eller rentav en äldre moral – men frustreras av att han ställer för lite motfrågor i sin text.
Detta är dock en randanmärkning. För på det stora hela är ”Vi blir det liv vi lever” en vacker bok. En återupprättelse av en ”tysketös”, som inte är gjord på feministisk slentrian, utan genom att visa hur hon tagit ansvar för sitt öde. När jag slår igen den kommer jag att tänka på ett citat av Gunnar Ekelöf: ”Mig äger ingen / inte ens jag själv”. Det hade kunnat stå som motto för Lilis liv.
