Under 2019 genomfördes en undersökning av hur konstutövare styrs av myndigheters påstådda favorisering av vissa så kallat politiskt korrekta frågor, som hbtq och mångkulturalism, på bekostnad av en föreställd konstnärlig frihet, eller om man så vill konstnärlig kvalitet. Frågorna, flera av dem mycket ledande, ställdes till alla som sökt bidrag från Filminstitutet, Kulturrådet och Konstnärsnämnden. Resultatet, som publicerades i en utredning förra veckan, har redan blivit föremål för debatt.
Det överraskar ju inte nämnvärt att det finns kritik mot kriterierna som styr bidragsutdelningen. Det hade varit mer otippat om de som fått nej varit eniga med juryn. Eftersom dessa myndigheter velat råda bot på att bidragsmottagarna tidigare i så hög grad varit män från storstadsområden har man infört krav på geografisk spridning, könsmässig jämvikt och större representation av invandrargrupper. Detta har medfört att fler män i övre medelåldern boende på Södermalm eller Bromma har fått nej, vilket säkert svider.
På ledarsidan i fredagens DN från 11 juni kunde man läsa en text som tolkade undersökningens utvärdering som ett bevis på hur statlig styrning hotar den tidigare så fria konsten. Ledaren menar alltså att detta arbete för att bredda både rekryteringen och giltigheten för konsten i stort är ett gravt felgrepp. Specifikt hängs före detta kulturminister Alice Bah Kunke ut som igångsättare av denna snedvridning av konststödet.
2016 genomförde jag och en kollega en intervju med Mattias Karlsson. Artikeln skulle handla om SD:s kultursyn och kulturförbundet Gimle. Karlsson var på sitt mest förbindliga humör och berättade utan omsvep om sina ambitioner att påverka det allmänna språkbruket, mainstreammedia och konkurrerande politiker så att de över tid skulle anpassa sig till de nationalistiska och starkt invandrarkritiska åsikter som SD då stod ganska ensamma för. Målet var att rikta in sig på konstskolor, konstmuséer, folkhögskolor, studieförbund och tidningar som främjat mångkulturalism och invandring. Idag kan vi se hur väl Karlsson lyckats med sin ambition.
DN har på ledarplats tydligt tagit ställning i en besläktad och hetlevrad och debatt om Konstfacks vilja att lyssna på icke-vita studenter. Det är inte första gången Konstfack hamnar mitt i striden mellan de som anser sig försvara sunt förnuft mot PK-elitens vilja att vika sig för en påstådd agenda. Sara Kristoffersson har lyckats med konststycket (i alla fall i DN) att utmåla sig som en modig whistleblower som läcker ömtåliga uppgifter som komprometterar ledningen. När det i själva verket är så att hon i sin dubbla funktion som anställd på DN och som professor hänger ut några icke-vita studenter som velat starta en debatt. Kristoffersson kan bara bli offer om hon anser sig vara utsatt för något större. En hotande tendens.
Detta är verkligen del av en trend, men inte den trend som DN:s ledarsida tycks varna för, utan en motsatt. Det som få inser är att den nya extremhögern är både mer påläst och bättre underbyggd än vad mainstream-debattörer är förberedda på. Ingen av dessa nyfascister, nationalister eller rasister som helt medvetet söker påverka debattklimatet och opinionen lutar sig mot de gamla spökena Adolf Hitler eller Benito Mussolini. De letar istället fram filosofer och politiska tänkare innan de högernationella tankarna förvanskades av andra världskrigets mest dominerande gestalter.
I en kommande bok skriver jag om att de fascistiska ideologer som till och med anammats av Trumpisterna, och då framför allt Steve Bannon, är den italienske ultrafascisten Julius Evola och den franske samtida Renaud Camus. Evola förespråkade ett motstånd mot all modernitet och i synnerhet industrialistisk miljöförstörande kapitalism till förmån för ett medeltida bondesamhälle som det ser ut i Tolkiens Midgård.
Renaud Camus är den som salufört Replacement-teorin, som i korthet går ut på att den vita rasen hotas av att bli ersatt av en arabisk och afrikansk befolkning och kultur. Det är den tanken som genomsyrar allt från Breiviks attentat på Utöya till SD:s valmanifest och som uttrycktes i den högerextrema marsch i USA 2019 under stridsropet: ”You will not replace us”. Och som även, vill jag hävda, är besläktad med Sara Kristofferssons känsla av att vara den enda som står upp mot en kulturinvasion formulerad av Brown Island.
DN tror sig säkert i liberalismens namn försvara frihet mot statlig styrning men förstår inte att man aningslöst låter sig utnyttjas av extremhögern. Det som går att läsa i den största dagstidningen är sådant som Mattias Karlsson för 10 år sedan bara kunde drömma
om att få publicerat.
