Att Sverige har en unik bilderbokstradition är välkänt. Ursprungligen är det ett arv från 60- och 70-talet då barnboksillustratörer började rekryteras från popkonstkretsar och veckomagasin. Detta, i kombination med progressiva pedagogiska ideal, gjorde att svenska författare som Barbro Lindgren, Anna-Clara Tidholm och Eva Eriksson kunde skapa en bilderbok som tog barnet på allvar, både estetiskt och själsligt. I dag är det korthuggna språket och respekten för barnets erfarenheter utmärkande för den.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Matilda Ruta är på många sätt en typisk arvtagare till traditionen. Liksom 60-talets bilderboksförfattare kommer hon ursprungligen från ett annat håll (den grafiska romanen) och med poetisk skärpa närmar hon sig det svåra i barnets vardag.
I dag är Matilda Ruta knappast någon okänd författare; 2016 nominerades hon till Augustpriset tillsammans med Henrik Wallnäs för boken ”Åka buss” – en skildring av en kattfamilj som flyr från ett krig.
Det var på många sätt en hedervärd bok i tider då SD:s beskrivningar av flyktingar slagit igenom men boken hade estetiska svagheter, framför allt för att texten inte höll måttet.
I stället borde en annan bok av Matilda Ruta ha nominerats, nämligen ”Ninna och syskongrodden”. Där skrev Matilda Ruta sina texter själv med stor fingertoppskänsla. Faktum är att jag aldrig läst en så bra syskonbok.
I dagarna kommer den tredje boken om Ninna, med titeln ”Ninna och stormskolan”, och det finns därför anledning att reflektera över serien. Ninna är ett barn i 5-6 årsåldern som lever i en regnbågsfamilj och i böckerna berättar hon om sjukhusbesök, att få syskon och att börja skolan.
Karaktärerna är ritade i collage medan naturen är målad i akvarell och bilderna balanserar ofta mellan realism och fantasy. Matilda Ruta har i en intervju sagt att texten i böckerna tillkommit efter workshops med barn vilket avspeglas i att Ninna inte talar i vedertagen ”jag”-form. I stället används det mera allmängiltiga ”man”.
I kombination med collage-tekniken uppstår effekten att man upplever böckerna som ett slags kollektivskildringar. Något som faktiskt är relativt unikt inom barnboksvärlden.
I böckerna finns ett tydligt genuspolitiskt inslag, men precis som i Alfons-böckerna lyser det aldrig igenom som en agenda. Här är det helt självklart att mammor kan vara kortklippta och tatuerade (”Ninna och syskongrodden”), att pappor kan gråta och vara oroliga (”Ninna och sjukhusfåglarna”) och att ”Fröken” kan vara en ung kille med hästsvans (”Ninna och stormskolan”). Inte heller finns det ett spår av präktighet i böckerna.
När Ninnas ena mamma blir gravid i ”Ninna och syskongrodden” slutar hon röka, mölar i sig chips och sitter och skrattgråter åt gulliga kattklipp. Ninna tar det dock med jämnmod eftersom hon vet att hon ska få en lillasyster – som ska heta Barbie.
Men det som gör Ninna-böckerna så fruktansvärt bra är Matilda Rutas projektioner av känslor på landskapet. Som i den första boken där sjukhusfåglarna kommer och tar alla tunga och klibbiga känslor och slänger dem i havet. Eller i den senaste där en storm drar genom landskapet när Ninna ska börja skolan. Detta närmast expressionistiska drag använder Ruta för att närma sig svåra ämnen. För små barn är det jobbigt att bli inlagd på ett sjukhus där främmande vuxna kommer och klämmer på en och att konfronteras med skolans stränga hierarkier är något av det tuffaste man går igenom i livet. Detta gör att böckerna, sin humor och ljusa ton till trots, präglas av ett stort existentiellt allvar. Nu är Ruta inte på något sätt ensam om att skriva konstnärligt avancerade bilderböcker i Sverige.
Men faktum är att Ninna-böckerna sticker ut genom sina närmast fulländade estetiska kompositioner och sin förmåga att möta barnen i ögonhöjd. Ninna är en unge som både vuxna och barn blir blixtförälskade i, antagligen för att hon både har skarpa konturer och är allmängiltig. Jag förutspår därför att serien i framtiden kommer vara lika självklara i bokhyllan som Alfons-böckerna.
