Svaret i den amerikanske dramatikern Tracy Letts pjäs ”Mary Page Marlowe” tycks vara: inte så värst stor, men det går att landa i en melankolisk försoning med sig själv och sitt liv så som det utvecklade sig.

Lett, kanske mest känd för sin medverkan ”Homeland” ligger också bakom den spritindränkta relationsdystopin ”Familjen” som Stefan Larsson satte upp för några år sedan med Marie Göranzon som den grandiost ondsinta modern. Nu är det istället en enda kvinna som skildras, genom en rad olika skådespelares rollgestaltningar, i olika skeden av hennes liv. Från spädbarnstadiet till döendet.

Kronologin är uppbruten, vi kastas mellan tidsepokerna, varje årtal presenterat genom en tidstypisk låt och med året skrivet i lysande siffror över scenen.

Det må vara uppbrutet, men det är lätt att hänga med. Lett skriver i den dialogbaserade anglosaxiska teatertraditionen som intresserar sig mer för nära porträtt än för undertext eller formexperiment.

Psykologisk realism är utgångspunkten, alla Mary Pages livsval går att spåra, pusselbitarna framträder en efter en och till sist är hela mönstret klart. Regissören Alexander Mørk-Eidem som gjort sig känd för sina lekfulla och formglada klassikertolkningar går mer varsamt fram med denna text. Han stannar nära Tracy Letts idé om vem Mary Page är. En ”vanlig” kvinna ur den lägre medelklassen, bosatt i amerikanskt hillbilly-land, Kentucky närmare bestämt. Född 1946, död runt 2015. Svek, missbruk, skilsmässor och krossade hjärtan som ett radband genom hennes liv, de korta scenerna fokuserar på smärtpunkterna, på kampen.

Mørk-Eidem och scenografen Christian Friedländer har tagit fasta på samtidigheten i Letts sätt att skildra Mary Page, att alla hennes åldrar finns där samtidigt i henne, och låter scenerna framträda i olika rum på en vridscen där samtidigt alla de andra rummen, alla de andra versionerna av Mary Page finns kvar.  ingen av dem ett avslutat kapitel, vi bär alla våra åldrar inom oss. Det är ett fint grepp. Jag är också förtjust i hur de olika Mary spelad av skådespelare som inte alls är särskilt lika till det yttre, en liten öppning en större fråga kring vilka vi är och vilka vi blir.

Men det finns något väl statiskt i ”Mary Page Marlowe”, trots det uppbrutna, trots den sceniska rörligheten. Pusselbitarna som utgör denna människas liv alltför tydligt utsågade, de passar väl bra in i varandra. Förklarar henne som en rebus som ska lösas och som har ett klart och tydligt svar. Och då blir även spelet ibland redovisande, trots många suveräna skådespelare på scenen.

Men här finns också brännande, berörande scener och underbara rollgestaltningar. Emma Brommé som den unga, otrogna mamman Mary är oemotståndlig i sin sköra tuffhet, Melinda Kinnamans förtvivlade, groggande tonårsmamma-Mary nervig och övertygande. Och vilka barnskådespelare man vaskat fram, till exempel Sigrid Johnsson som på premiären spelade flickan Mary med sjävlysande närvaro.

Det finns också något vackert i sig i att se ensemblens åtta kvinnor ta allt ljus från de män som är statister i Mary Pages liv, att för en gångs skull få se könsrepresentationen i Dramatens salong återspegla sig på scen.