Cecile Pin har med ”Vandrande själar” skrivit ett koncentrerat stycke sorg över tragedierna som drabbar de som tvingas fly. I första hand inspirerat av de som drabbade hennes egen familj när hennes mamma och morbröder emigrerade från Vietnam sent 70-tal, men också i sorg över de snarlika tragedier som fortsätter och fortsätter att ske. Fartyget som gick under utanför Kalamata och överlevande som berättat att inga kvinnor överlevde, ”de dog med sina barn i famnen”. Nyheter som bara går att stå ut med om de som drabbas görs till endimensionella pappfigurer i form av ”offer” eller ”snyltare”. Jag vet inte vilka epitet man kan ta till men vet att den dag de blir mänskliga går det inte att stå ut.
Cecile Pins plastiska och formmässigt fria bok står just där och gör just det. Å ena sidan berättar hon med intensiv närhet och känslighet migranternas egen historia. De tre barnen som blir ensamma kvar – mamma, pappa och alla småsyskon drunknade redan vid överfarten till Hong Kong. Å andra sidan sipprar strukturerna in, samhället vi byggt som ledde till lägen där spädbarn tas ut i rangliga båtar för att möjligen, möjligen överleva en resa till en plats som verkar en smula tryggare. Här är det Margaret Thatchers Storbritannien det gäller, hennes vägran att ta emot båtflyktingarna från efterkrigstidens Vietnam, trots att hon lovat det internationella samfundet.
Men Cecile Pin väver också in nyhetsrapportering från de fasor som väntar längs flyktingarnas väg, en ö dit kvinnor förs för att våldtas om och om igen. Dessutom berättar syskonens döde lillebror från andra sidan graven, en barnande, nyfiken och sugen på sött, som aldrig växer upp som de levande barnen. Och så finns Cecile Pin där med sin egen röst, den som vill bryta tystnaden kring de nedärvda trauman som flykten spårat i familjen.
Bokens familj är inte identisk med hennes egen, men snarlik, en liten förskjutning av biografiska fakta men fast förankrad i det som skedde.
Och det som gör ”Vandrande själar” makalöst stark är hennes mod att gå in i det mest smärtsamma, som att ge röst åt ett barn mördat av världssamfundets stängda gränser, vara där när den lilla pojken drunknar, samtidigt som den intellektuella kylan, den vrede som är iskall men också analytisk, finns där. Närheten och distansen som båda behövs för att få ”flyktingkriser” att anta mänskliga dimensioner, i varje enskilt fall, det är du och du och du och du som åker i de där båtarna över havet, aldrig dom.
Flickan Mah, som i bokens början tar sina bröder i handen och gör allt för att inte visa hur rädd hon är när hon kliver i båten med dem, växer upp till en oerhört kapabel kvinna. En som kan bita ihop och tränga bort och klara allt, utom att visa sina sår. Via flyktingläger i Hong Kong, tre ensamma barn där bland tusentals frustrerade vuxna, till ett motsvarande i England, fast kallare och med smaklös mat. Syskonen klarar sig, alla rör de sig framåt i den riktning som det är tänkt. De slussas ut från lägret till sist, får en lägenhet i ”fel” sida stan, men där finns å andra sidan tryggheten i landsmännen. De stryper sin sorg, på olika sätt, de hankar sig fram med sin döda familj nedsvald inuti sig. Tills ett avsked till sist kan ske, kistorna hämtas från Hong Kong efter många decennier och bränns till sist som seden kräver. Andarna kan äntligen släppas fria.
Men att jag läser det här nu, 45 år senare, och inte alls som någon mörk historiska epok som vi lämnat efter oss utan tvärtom, det har blivit värre, det går inte att släppa ifrån sig.
