Makalöst starkt om kvinnor som dör med sina barn i famnen

En mamma lagar sin äldsta dotters favoritmat; bräserat fläsk, och nynnar samtidigt Françoise Hardys ”Tous les garçons et les filles”. Hennes nynnande är fransk sorglöshet i sin mest fjäderlätta form, fast den här mamman ska skicka sin dotter ut på havet i en båt med sina två småbröder och hon kommer aldrig mer att se henne. 

Cecile Pin har med ”Vandrande själar” skrivit ett koncentrerat stycke sorg över tragedierna som drabbar de som tvingas fly. I första hand inspirerat av de som drabbade hennes egen familj när hennes mamma och morbröder emigrerade från Vietnam sent 70-tal, men också i sorg över de snarlika tragedier som fortsätter och fortsätter att ske. Fartyget som gick under utanför Kalamata och överlevande som berättat att inga kvinnor överlevde, ”de dog med sina barn i famnen”. Nyheter som bara går att stå ut med om de som drabbas görs till endimensionella pappfigurer i form av ”offer” eller ”snyltare”. Jag vet inte vilka epitet man kan ta till men vet att den dag de blir mänskliga går det inte att stå ut.