Kultur & Nöje.

2016-08-21 19:00
Det övernaturliga inom magisk realism, som ofta härrör ur marginaliserade röster, tillåts däremot samexistera med den etablerade verkligheten även om den ifrågasätter dess kunskapsanspråk. Bild: HaoJan Chang/flickr
Det övernaturliga inom magisk realism, som ofta härrör ur marginaliserade röster, tillåts däremot samexistera med den etablerade verkligheten även om den ifrågasätter dess kunskapsanspråk.

Magisk realism i litteraturen

Magisk realism är ett omdebatterat begrepp inom litteraturvetenskapen och det finns många gränsdragningsproblem. Likafullt erbjuder begreppet intressanta ingångar till texter med övernaturliga element som varken är skrämmande som gotikens eller hemmahörande i främmande världar som fantasyns.

En hel by som drabbas av kollektiv glömska, ett dött barn som återvänder och en man som förvandlas till en insekt. Vilka olika funktioner fyller det övernaturliga?


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Ofta är det fantastiska något som tränger sig in i verkligheten som vi känner den och orsakar olika grader av fasa eller förundran. Eller så förekommer det som en naturlig ingrediens i en annan värld än vår, som J.R.R. Tolkiens Midgård. Men så finns det texter som tillsynes utspelar sig i "vår" värld, där det fantastiskas närvaro accepteras av berättelsens personer utan några större friktioner.

Det är detta litterära modus som brukar kallas magisk realism. Som alla uppdelningar blir denna givetvis en grov förenkling, och termen har debatterats. Det bör inte ses som en genre, utan som ett begrepp som kan synliggöra och begripliggöra vissa aspekter hos en text. 

Termen magisk realism användes först på 1920-talet av den tyska konstkritikern Franz Roh i en diskussion om post-expressionistisk bildkonst som var realistisk, men som han ansåg förmedlade det magiska i tillvaron.

I litterära sammanhang dök det upp på 1940-talet i den kubanska författaren Alejo Carpentiers förord till sin roman Riket av denna världen, som handlade om afro-kubanska slavar.

De flesta litteraturvetare som sysselsatt sig med frågan tycks ändå vara ense om att det fantastiska i dessa texter på ett betydelsefullt sätt skiljer sig från skildringen av övernaturliga element i det som brukar benämnas gotik och fantasy. Till skillnad från gotiken accepteras påträngande och skrämmande övernaturligheter som en naturlig del av tillvaron och till skillnad från i fantasy förekommer denna värld inte i något Midgård eller Narnia. 

Vilka verk är det då som brukar framhållas som magisk realism? Det mest berömda verket, och enligt en del stilbildande, är den colombianska Nobelpristagaren Gabriel Garcia Márquez Hundra år av ensamhet från 1967. Romanen skildrar den lilla isolerade byn Macondo, där människor kollektivt kan drabbas av total minnesförlust och bokstavligt stiga till himlen. Andra berömda exempel är den chilenska författaren Isabel Allendes Andarnas hus (1982) och den nigerianska författaren Ben Okris Den omättliga vägen (1991).

Dessa författare kommer alla från länder med en kolonial historia, och magisk realism har ofta beskrivits som ett postkolonialt modus. En sådan kategorisering riskerar att reducera och klumpa ihop en stor mängd litteratur som producerats utanför den västerländska, hegemoniska, kulturen.

En hel del av det som skrivits om magisk realism har mycket riktigt gränsat till det essentialistiska och exotistiska. Alejo Carpentier vill till exempel härleda magisk realism till en faktisk "magisk" kvalitet i den sydamerikanska verkligheten och hänvisar till de spanska conquistadorernas förundran när de kom dit.

I det argument som framförts om att Franz Kafkas Förvandlingen, om en man som förvandlas till insekt, inte skulle kunna betraktas som magisk realism eftersom den är för modernistisk, experimentell och ironisk, avslöjas en uppfattning om att icke-västerländsk litteratur skulle besitta mindre förmåga till självreflektion. Istället framställs den som ett kärl genom vilket muntliga berättartraditioner, myter och en "magisk" tillvaro som den Alejo Carpentier beskrev obearbetat rinner igenom.

Men i både till exempel Magical realism and the post-colonial novel av Christopher Warnes och Mimesis, genre and the post-colonial discourse av Jean-Pierre Durix menar författarna tvärtom att dessa texters ifrågasättande av gränsen mellan det naturvetenskapliga och det magiska kan förstås som ett sätt att dekonstruera den västerländska, koloniala kunskapsproduktionens hegemoni. Användandet av mytologiska, pre-koloniala, element som till exempel andebarnen, abiku, hos Ben Okri kan då läsas som ett sätt att bereda marginaliserade röster och trossystem en plats. 

 Gotikens övernaturliga element läses ofta som hemsökelser av såväl personliga som kollektiva trauman, som jaget eller samhället behöver fördriva för att hålla ihop. Bram Stokers vampyr Dracula tolkas till exempel ofta som en symbol både för det "hotfulla Öst", den gränsöverskridande sexualiteten och den antisemitiska nidbilden av "juden" som hotar det brittiska samhället. Det övernaturliga inom magisk realism, som ofta härrör ur marginaliserade röster, tillåts däremot samexistera med den etablerade verkligheten även om den ifrågasätter dess kunskapsanspråk.

En roman som visar att olika sätt att framställa det magiska inte nödvändigtvis behöver utesluta varandra är den amerikanska Nobelpristagaren Toni Morrisons Älskade från 1987. 

I denna skär en desperat mor halsen av sitt barn för att rädda henne från slaveriet. När barnet tillsynes återvänder från de döda kan dess återkomst läsas på två sätt. Dels som den hemsökelse av slaveriets fasor, som brukar beskrivas som typisk för det som kallas "amerikansk gotik". Och dels som ett abiku-barn som påminner om de myter och kunskaper från afrikanska kulturer som delvis bevarades hos de afroamerikanska slavarna ännu på det 1800-tal som Toni Morrison skildrar.

Verk som Älskade visar att det knappast är möjligt, eller ens önskvärt, att komma fram till någon perfekt definition av vad magisk realism är eller att dra skarpa gränser mellan olika typer av texter. Det intressanta är istället att se vad det magiska, fantastiska eller övernaturliga gör med den text det träder in i.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Boktips

Gabriel Garcia Márquez – Hundra år av ensamhet

Översättning: Karin Alin

Wahlström och Widstrand 1978 (utkom först 1967)

När de hör "magisk realism" tänker de flesta på Nobelpristagaren Gabriel Garcia Márquez Hundra år av ensamhet. Romanen utspelar sig i den lilla isolerade byn Macondo, där det naturliga och övernaturliga, och kristna och pre-colombianska trossystem existerar sida vid sida utan några större friktioner. Detta på gott och ont, eftersom en del menar att denna mustiga släktkrönika har blivit som en formel för den sydamerikanska författare som vill bli framgångsrik genom att vädja till västerländska läsares exotistiska aptit på "färgstarka" skildringar av små isolerade byar. Trots detta är Hundra år av ensamhet på samma gång en svindlande och klaustrofobisk berättelse som en som läsare aldrig glömmer.

Toni Morrison – Älskade

Översättning: Kerstin Hallén

Bonniers 2014 (utkom först 1987)

Toni Morrison, också hon belönad med Nobelpriset, har med Älskade åstadkommit en skoningslöst brutal, men på samma gång andlöst vacker, sorgesång över det amerikanska slaveriets fasor. I centrum står Sethe, en slav som lyckas rymma och som har ett "träd" på ryggen gjort av djupa ärr från piskan. När hon står inför att återigen bli tillfångatagen bestämmer hon sig för att skära halsen av sina barn för att rädda dem från slaveriet. Hon hinner bara döda ett, och när en märklig ung kvinna många år senare, när Sethe lever i frihet med sin dotter Denver, dyker upp så blir hon snabbt övertygad om att detta är hennes älskade döda dotter som återvänt.

Kazuo Ishiguro – Begravd jätte

Översättning: Rose-Marie Nielsen

Bonniers 2016 (utkom först 2015)

Denna säregna roman visar, liksom Toni Morrisons Älskade, att det aldrig går att upprätta helt skarpa gränser mellan det som kallas magisk realism, gotik och fantasy. Åldringarna Beatrice och Axl lever i en liten, tidig medeltida, brittisk by, som liksom Gabriel Garcia Márquez Macondo har drabbats av en kollektiv glömska. I detta fall visar den sig dock vara orsakad av en drakes andedräkt. Och med drakar och riddare ur Arthurs följe skulle alltså en på ett självklart sätt läsa denna bok som fantasy. Men berättarröstens ständiga insisterande på att det hela utspelar sig under en svunnen tid i vår värld, men som liksom Macondo har sjunkit i glömska, ger ett annat intryck.