Lundbergs bok pendlar mellan hudnära och tjat

Är den nya romanen lika bra som Yarden? Ibland är Kristian Lundberg oslagbar, som när han kommer nära ett systemskifte som urholkar människovärdet. Men ibland blir det mest slarvigt och lösryckt.

2006 drog en våg av arbetarlitteratur in över Sverige. Det hade varit på gång ett bra tag, i alla fall sedan mitten av 90-talet, men med Susanna Alakoskis Svinalängorna och Åsa Linderborgs Mig äger ingen öppnades slussarna på allvar. De hade skrivit varsin självbiografisk roman där de berättade om sina föräldrar, om alkoholism och att slitas ut i industrin. Böckerna var realistiska och fick flera kritiker att dra paralleller till 30-talets våg av självbiografisk arbetarlitteratur. Litteraturvetaren Åsa Arping kallade Alakoskis och Linderborgs böcker för ”folkhemsromaner” och under ett par år såg det ut som om detta var sättet att skriva på. Den moderna arbetarlitteraturen var bakåtblickande, skildrade ett tydligt klassamhälle där arbetarna handlade på kooperationen och var med i facket.