”Rädda mig …”

 ”... Rädda mig från mig själv!”.

Klas Katt faller på knä vid trottoarkanten. Desperationen lyser i hans stirriga blick. Mörkret tycks krympa luftrummet runtomkring hans panikstela kropp.

Det är en scen så mättad av teatral ångest att den avväpnar min egen existentiella panik. En depressivitet så hyperbolisk att den slår undan toppen av min egen. 

– Det händer ju inte så mycket … konstaterar Gunnar Lundkvist saktmodigt när jag visar honom serien som tröstat mig.

Men han har fått höra det förut, att böckerna kan fungera ångestdämpande. En slags skrattspegel som får läsaren att se det komiska med att stirra ner tillvarons svarta hål. 

– För några år sen fick jag ett brev av en kille som hade stark dödslängtan. Då hade han gått till biblioteket och läst Klas Katt. Han skrev att det hade det lyft upp honom. Men jag har också fått höra det motsatta.

Att serierna är för deppiga?

 – Ja. I början av 90-talet recenserade radiojournalisten Kjell Alinge ett nummer av Galago där jag var med. Han väldigt positiv till det mesta, men jag var undantaget. Jag tror att jag nådde ett mörker i honom som han inte ville kännas vid.

Gunnar Lundkvist tänker lite och lägger till: 

– Jag tror att inte alla klarar av mina serier...

”Jag tror inte att samtiden var så kul för 50 år sen heller. Man glömmer alltid bort det dåliga. Grisfett fanns ju i grisfabriken då också ...”

Bild: Jeffrey McIntosh

Grisfettsfabriken lever

Till Rönnells antikvariat i Stockholm kommer den egensinnige serieskaparen så ofta att vi får sitta i personalrummet och prata. I lokalen hänger både originalteckningar och t-shirts med Klas Katt-motiv. 

Kaffet serveras i små loppiskoppar, men när Gunnar Lundkvist ska fotas vill han ha en Olle Ångest-mugg i handen.

– Du håller väl inte på med varumärkesbyggande Gunnar? retas en anställd kärleksfullt och får en grymtning till svar. Muggen hittas. 

Det tar bara minuter in i intervjun att förstå: Hela Gunnar Lundkvist är som en motståndshandling mot den hetsiga samtiden. Han ritar långsamt, läser mycket, äger varken dator eller putsad yta. Inget PR-tänk.

Citatkollen efter intervjun är skrivet på skrivmaskin, därpå fotat med mobilen. Den motsträviga anakronismen gör serieskaparen mycket lätt att älska. 

När det är signering blir kön lång framför travarna med Klas Katt-böckerna. Till varje läsare görs en liten originalteckning. Svart penna och vässare är med i ryggsäcken. Suggestiva skuggor ritas eftertänksamt bakom blängande djurfigurer. 

Visserligen äger Gunnar Lundkvist en smart telefon, men mest för att man måste. Till vardags sitter han i sin tvåa i centrala Stockholm och ritar. Skriver varje vecka ett flertal brev på skrivmaskin till sina vänner. 

Hur känner du inför samtiden egentligen?

– Ja, den är inte så kul. Men jag tror inte att samtiden var så kul för 50 år sen heller. Man glömmer alltid bort det dåliga. Grisfett fanns ju i grisfabriken då också ...

Boken som aldrig blev klar

Grisfettfabriken är Gunnar Lundkvists symbol för den hårda tillvaron. I hans serieböcker lyser fabrikens illavarslande neonskyltar upp en mörkt stillastående stad, kallad Hell City. 

Befolkar världen gör Klas Katt, vännen och socialbidragstagaren Olle Ångest och dennes ex-fru Ulla Migrän, vars dysfunktionella relationer präglas av ständiga uppbrott och misslyckanden. Jaget är en besvikelse.

I en scen i ”Klas Katt går till sjöss” kommer en tiggare fram till Olle Ångest, som efter en stunds samtal utbrister: 

”Jag har familj och bostad, men innerst inne... innerst inne är jag så … fruktansvärt jävla hemlös och ensam!”. 

Han är så uppfylld av sin egen smärta att han inte märker att tiggaren går sin väg. 

När den första boken, ”Klas Katt i Hell City”, kom 1979 blev den en av de första serierna för vuxna på svenska. Den fick få recensioner och sålde uselt. 

– Då tappade jag farten och ritade inte på fem år. Sedan höll jag på i sex år med att skriva en diktsamling som aldrig blev klar, samtidigt som jag jobbade i bokhandel.

Det var när serieskaparen fick kontakt med tidningen Galago som det började gå bättre.

– I poesin snöade jag in på en perfektion. Det blev som ett rum där det inte finns något syre kvar. Det var lättare att vara både rolig och allvarlig i serierna, konstaterar han.

I väntan på vaddå

I Galago blev Gunnar Lundkvist en uppskattad återkommande medverkande. Sedan 80-talet har det sedan blivit runt tio titlar om de ångestridna djuren vars liv kantas av isolering, besvikelser och stora mängder kaffe.

Serietecknarens Hell city är en skoningslös bild av skugg-Sverige där det inte finns plats för sådana som Olle Ångest, som bland annat försöker försörja sig som kulturarbetare men har svårt att lyckas. 

Allt är skildrat i en absurd, fåordig minimalism som fått serieskaparen att jämföras med den irländske dramatikern Samuel Becket, mest känd för pjäsen ”I väntan på Godot”.

Att säga att serieböckerna är självbiografiska vore en överdrift. Men på många sätt är både Klas Katt och Olle Ångest Gunnar Lundkvists alter egon; ”Att vara deprimerad är ett heltidsjobb”, som han själv beskrivit det. Vissa scener bygger också på verkliga händelser i serieskaparens liv.

– Jag hade en kompis som dog för några år sen. Han gick ner sig, slutade betala hyran och bodde på gatan. Från det plockade jag vissa detaljer. I den senaste boken, ”Klas Katt får ett uppdrag”, dyker Olle Ångests hemlösa mamma upp. Sedan hittas hon död på gatan, där någon hunnit stjäla både plånbok och telefon från liket. Det var precis som när min kompis dog, berättar Gunnar Lundkvist och ser sorgsen ut.

I början innehöll Klas Katt och Ole Ångest väldigt våldsamma inslag, både psykiskt och fysiskt. Karaktärer tände eld på hus, svingade yxor i vansinnig desperation. Varför blev det så?

– Det var miljön jag levde i på 70-talet. Jag flyttade hemifrån när jag var sjutton och bodde i Vasastan i ett rivningshus. Där bodde många missbrukare och det fanns en hotfull stämning som jag tror att jag sög in. Med åren lugnade Klas Katt ner sig och blev nästan förlamad.

Den krångliga boken

Något hände i författarens mående när han gjorde sin senaste seriebok. Det strulade till processen. 

Gunnar Lundkvist skulle lämna manuset i augusti 2019. Sedan i september. Sedan i oktober. Månaderna gick och på förlaget började man tröttna. 

– De är inte vana vid att folk är så dåliga på att hålla deadlines ...

Vad hände?

– Jag tappade bara farten. Om jag jobbat väldigt intensivt flera månader känner jag mig helt uttömd på något sätt. Jag kände att jag behövde extra tid. Och när det var klart var det värt det, för boken blev som jag hade tänkt.

I vilken del av livet har du haft starkast känslor av melankoli eller ångest?

– På ett sätt kan jag ha mer ångest inför livets korthet och sådana saker nu än när jag var runt 40. Samtidigt känner jag mig mer stabil och mycket mer nöjd med att vara med mig själv.

Vad beror nöjdheten på?

– På 90-talet kände jag mig lite mer i skuggan. Men de sista åren att har jag fått enormt mycket mer feedback på det jag gjort, kanske för att jag började lägga ut mina serier på Instagram 2019. Nu kan jag märka att jag tar till mig beröm och blir väldigt glad. Även om mina böcker inte säljer så jättemycket så stärker det mig att veta att jag har läsare. Att jag har nått fram. 

Men, lägger han till:

– Det gör det inte lättare att jobba ... 

”Det är faktiskt inte alltid så lätt att ta sig igenom dagen.”

Bild: Jeffrey McIntosh

Tusentals brev till Hemmingsson

Tack och lov finns likar därute som förstår. En av dem är serietecknaren Nina Hemmingsson som Gunnar Lundkvist i 14 års tid skickade tusentals maskinskrivna dagboksliknande brev till. 

Ofta flera i veckan, fastän de egentligen inte kände varandra så väl från början. De blev 2016 boken ”Min vän Gunnar”, där Hemmingsson redigerat och valt ut guldkornen ur korrespondensen.

Vad betydde de tusentals breven för dig?

 – De fick någon slags kaos i huvudet att lägga sig. Eftersom jag inte visste att någon annan utom Nina skulle få läsa dem så fanns ingen prestationsångest. Breven var jätteviktiga.

 ”Livet är lika mysigt som varmkorv som kallnat”. Det är en av många sammanfattningar av Gunnar Lundkvists syn på tillvaron i brevboken. 

Av döma av anteckningarna lever serietecknaren ensamt, men inte helt isolerat. Han lyssnar på alternativ country, klappar katter och dricker kaffe. Om det inte varit för ångesten låter det som ett lågmält drömliv.

När Per Svensson recenserade ”Min kompis Gunnar” i Aftonbladet jämförde han med Lars Noréns dagböcker: 

”Norén köper Yamamotokostymer. Gunnar hittar en tröja på en outlet i Hälleforsnäs. Norén reser till Comédie-Francaise i Paris. Gunnar tar bussen in till Coop Extra i Flen. Norén läser Heidegger. Gunnar tittar på filmer om polisen Johan Falk.

Per Svensson ställde också frågan: ”Vad är det egentligen som är så deprimerande i Gunnar Lundkvists liv? Det framgår inte riktigt”. Vad är ditt svar på det?

 – Det är kanske att jag bär på den här melankolin. Det är faktiskt inte alltid så lätt att ta sig igenom dagen. Och så har jag tvivlat på det jag gör. Det är en del av processen, men gör också att det inte blir så mycket gjort. 

Kan du känna ibland att, vänta jag är 65 år... borde jag inte ha lärt mig någonting under åren som kunde göra livet lite lättare?

– Jo. Och det har jag nog. Men det går lite upp och ner, så att säga. Ju yngre man är, desto fler illusioner har man om vad livet ska vara.

 Och kanske vad man själv ska vara?

 – Ja. Just det. Men jag tror också att livet består av kriser. Man måste misslyckas och göra bort sig. Kriserna är på något sätt nödvändiga för att man ska försonas med sig själv.