Boken, en fortsättning på Augustnominerade ”Just idag är jag här,” är full av liknande komiska oneliners framspottade av intellektuellt distanserade universitets-dandys. De är uppenbart begåvade, men vadar ändå omkring i en evig känsla av leda inför tillvaron. Det är krångligt att leva.


”Jag känner en tomhet som inget jordiskt fyller” formulerar sig huvudpersonen Elise, en slags kvinnlig kusin till Antoine Roquentin i Sean Paul Sartes ”Äcklet”. Hennes aversion mot samtiden yttrar sig ofta rent fysiska kräkkänslor.


– Hon känner äckel över sin egen kropp, inför att vara mänsklig och dödlig. Det är jobbigt att kroppen behöver andra människor, konstaterar Isabelle Ståhl, som utöver författare är idéhistoriker vid Stockholms universitet.

Våra liv som atomer 

Enligt den tyska sociologen Hartmut Rosa lever vi i ett senmodernt accelerationssamhälle där vi måste springa allt fortare för att hålla oss kvar. Tempot gör att vi får svårt att leva goda liv, och för att hitta vad Rosa kallar för ”resonans” – förbindelse med världen och andra människor. Resonemanget ekar i Isabelle Ståhl när hon pratar om samtidens själsliga ensamhet.
– Människor lever så atomiserat idag, säger hon.

I ”Eden” förhåller sig huvudpersonerna i hög grad till sig själva som ”neurokemiska jag”, en term psykiatrihistorikern Nikolas Rose introducerat för att beskriva en upplevelse av det egna jaget som biokemiskt konstituerat. De upplever att romantiska känslor bara är ”en kemisk reaktion på exponering” och upplever sällan rena känslor, snarare ångest.

Isabelle Ståhl tror att denna ångestreaktion kan uppstå som ett skydd mot andra känslor. Till exempel som försvar mot att erkänna sitt behov av mellanmänskliga relationer.

– Idén om att konstruera ett jag som är självtillräckligt och självförsörjande är stark i vår kultur. I recensioner har man ofta kommenterat att personerna i ”Eden” tar droger. Jag tycker att det intressanta snarare är att de kan uppleva närhet som ett extatiskt tillstånd eftersom de är så svältfödda på det.

Författaren tillägger att det är ett problem att det idag ofta pratas om psykisk ohälsa som om den uppstått inuti enskilda hjärnor. 

– Jag förnekar inte biologi, men psyket är inte ett ensamt nervsystem bara som flyter runt i världen, säger författaren, som också har undersökt temat i sin avhandling i idéhistoria ”Psykets laboratorium”.

Vill vara blötdjur

En sak som gör melankolin besvärlig är att den är så diffus. Här finns en kärna: En brist eller förlust. Men hur får man tag på en känsla som inte riktas mot varken ett objekt eller situation?

I det inre skugglandskapet har Isabelle Ståhls romanfigurer många litterära själsfränder som sökt svar och vila från plågorna. Ett exempel är författaren Sylvia Plath, som i sina dagböcker från 50- och 60-talen skriver: ”Jag vill krypa tillbaks i livmodern. Jag är en hopgyttrad sophög av lösa trådar.”


Men jag tycker verkligen att det kan finnas något komiskt i litterära skildringar av mörker, en personlig favorit är Strindbergs ”Inferno”

I ”Eden” längtar huvudpersonen till ett liknande urtillstånd av enkelhet: ”Jag önskar att jag var ett blötdjur. Eller ett träd. Jag vill tillbakavecklas till ett tidigare stadium i evolutionen.” 

Det här är ett känslospråk som är så teatralt att det slår över i komik. En melankoli som avväpnar melankolin. Håller du med om att det kan finns humor i ångest? 

– Ja! Det är många som tror att temat är så allvarligt att man kanske kan såra någon om man skrattar. Men jag tycker verkligen att det kan finnas något komiskt i litterära skildringar av mörker, en personlig favorit är Strindbergs ”Inferno”. 

Det melankoliska hoppet

I recensioner har kritiker beskrivit Isabelle Ståhls romanfigur Elise som en bortskämd hipster med samtidens tillhörande problem. Men den som läst sin melankolihistoria känner igen känslostämningarna från det sena 1800-talets psykofysiologiska tillstånd kallat ”ennui”. En melankolivariant som domineras av två huvudkänslor: Äckel och leda – just de ok som hänger tyngst kring Elises hals, och som är existentialismens kärna.

Men i ”Eden” finns trots allt en rörelse bort från ensamheten. Tänk att få en form av öde eller utompersonlig övergripande kraft, något som kan förklara varför allt känns så dåligt, drömmer Elise. Någon sådan hittar hon inte. Himlen är tom.  


Men hon hittar Johannes och Fredrik, två andra överintellektualiserande melankoliker, och i dem både resonans och ett sug efter att livet ska vara mer än leda och pillerframkallade dopaminkickar. 

– Deras väldigt intellektualiserande och språkliga förhållanden försvinner bitvis när de flyttar ut till ett hus på landsbygden. Då lyckas de komma bort lite från det där som bara är språk och distanserade, säger Isabelle Ståhl.

Via längtan kan det mollstämda känsloregistret melankoli på detta sätt faktiskt ha en dimension av ljus, menar Isabelle Ståhl. Långt ifrån den passiviserande, blockerande och depressiva stämning som många förknippar svårmod med. 


– Vår fantasi idag har blivit sämre av olika skäl, bland annat genom bombardemang av bilder på internet. Men melankolin kan vara väldigt visionär, ett drömmande och hoppfullt tillstånd. 

Jag har närstående som drabbas väldigt hårt av situationen i Gaza och det är ofattbart vidrigt

I den diffusa känslan av frånvaro och brist finns det i alla fall en identifiering av att någonting saknas. Och då kan man börja drömma i det. Är det så du menar?

– Precis. Bristen är någon form av förhoppning om att det skulle kunna bli nytt, att det skulle kunna finnas mer. Att den här världen jag är i inte är den enda. Därför tror jag också på advent. 

Advent?

– Ja. Det är en väntan som har ett hopp i sig. Det betyder inte att man ignorerar allt som är fruktansvärt, utan att man försöker förhålla sig öppen till att det skulle kunna komma någonting annat.

Den senaste tiden har präglats av permakris: Krig, klimatkris, pandemi, ökande klyftor och så vidare. Jag tänkt mycket på uttrycket ”weltschmerz”. Hur kan man förhålla sig till världssmärtan?

– Jag har närstående som drabbas väldigt hårt av situationen i Gaza och det är ofattbart vidrigt. När man känner desperation och tröstlöshet kan det verkar rimligt att bara stänga av och dissociera, men vägen framåt går inte via minskad empati tror jag, utan och via mer öppenhet. Friedrich Nietzsche rekommenderade att ”spänna sjukdomen för plogen”. Ibland har min känslighet känts som en sjukdom, men den är också ett redskap för att skapa en värld för sig själv och andra som det går att leva i.