Litteraturen blir verklig i ”Kassa 19”

Är det skillnad på fiktion och verklighet? I brittiska författaren Claire-Louise Bennetts ”Kassa 19” följer vi en inte namn­given kvinnlig berättare genom uppväxt, trista relationer och litteratur. Ständigt förväxlas berättarens värld med böckerna hon läser. Carl-Johan Lind har översatt träffsäkert med ett språk som sömlöst rör sig från samtida talspråklighet till att i samtal med en mormor ”tänka på refrängen”.

Att läsa är i ”Kassa 19” konkret: hur en bok införskaffas, blickens rörelse över sidorna och själva bläddrandet spelar roll. Men läsning är också en motståndshandling. Under studietiden säljer berättaren varor bakom kassa 19 på en stormarknad, men hon vägrar göra sig säljbar. Hon läser humaniora på universitetet, ägnar dagarna åt att röka i badkaret och fantisera ihop berättelser vid skrivbordet. Bennett skriver: ”Vi studerade litteratur men vi läste inte för att bli smarta och klara våra tentor med högsta betyg – vi läste för att bli levande.”

Liknande visar och kritiserar boken vad det är att leva i ett senkapitalistiskt samhälle präglat av konsumtion. I den hyllade debuten ”Damm” kallade Bennett det ”prylar och deras tendens att läggas på hög”; i ”Kassa 19” gestaltas högen i långa meningar där varor är uppradade likt inköpslistor. Varor – att planera, köpa, sälja, förvalta dem – tar mycket utrymme från annat i boken och berättarens liv.

”Kassa 19” är snärtig, också då den tar sig an historiska och rådande föreställningar. En sådan föreställning är att litteraturen anses vara farlig för kvinnor (tänk Flauberts ”Madame Bovary” eller vad man nyligen ansåg att ”Twilight”-serien gjorde med unga läsande kvinnor). Bennett avfärdar inte idén, tvärtom aktualiseras och kritiseras den. När en pojkvän avråder berättaren från att läsa Sylvia Plath eller Virginia Woolf, i oro för vad dessa självdöda kvinnors texter kan göra med henne (killen däremot läser författarna med behållning), följer jaget rådet. Men av eget intresse: dränker jaget sig själv ska ingen tro att idén kom utifrån.

Även romanens konventioner utmanas; genren står i gränslandet mellan skönlitterär prosa och lyrisk essä rik på intertextualitet. Boken är indelad i sju kapitel där varje börjar med ett citat av främst moderna kvinnliga författare som Ingeborg Bachmann och Clarice Lispector. Ändå tar ”Kassa 19” väl hand om sina många referenser. Exempelvis inleds bokens första och sista kapitel med ett citat ur ”En flickas memoarer” och i de kapitlen talar berättaren med det kollektiva pronomenet ”vi”. Kroppen, likt i Annie Ernauxs bok, rymmer fler.

Boken är vild i hur den drar med sig läsaren på sina villkor. Och texten vill och gör verkligen mycket: den slingrar sig, är pratig, humoristisk, väller ut i långa meningar och vänder tvärt för att återuppta långt senare. Trots detta skriver Bennett hänförande meditativt och jag kommer på mig med att förväxla berättarens röst med min egen, precis så omvälvande är ”Kassa 19”.