Lidandet sträcker sig bortom vetenskapen och diagnoserna

Vilka ord använder vi för att förstå vårt lidande? Det är en urgammal fråga men jag kan inte släppa den. Två gånger i mitt yrkesliv har jag varit sjukskriven en längre period, båda gångerna har läkarintyget angivit ”depressiv episod”. Vad betyder det egentligen? Är det en begriplig beskrivning av de komplexa känslor och omständigheter som gjorde att jag vid dessa tillfällen inte orkade hantera vardagen? Jag har länge känt att det glappar mellan de begrepp som vården och forskningen använder, och de begrepp som gör lidandet begripligt för den enskilde, för mig.

Filosofiprofessor Fredrik Sveneaus skriver i sin bok ”Homo Patologicus – medicinska diagnoser i vår tid” om hur vi i dag­ens samhälle lider på ett vetenskapligt vis. Med det menar han att det vetenskapliga, psykiatriska sättet att begreppsliggöra vårt lidande har övertrumfat alla tidigare förklaringsmodeller, såväl de religiösa som de filosofiska. Sveneaus resonemang kan placeras in i en bredare diagnoskritisk rörelse. Samma år som hans bok kom, 2013, släppte också den amerikanska psykiatriprofessorn Allen Frances sin bok ”Saving Normal”. Det var en kritisk uppgörelse med American Psychiatric Association (APA) vilka utarbetar världens främsta diagnosmanual – DSM – ett arbete som Frances deltagit i fram tills det att han fick nog. I sin kritik menar Frances att diagnosticerandet gått så långt att vi nu börjat sjukdomsförklara sådant som måste förstås som normala mänskliga känslor och reaktioner.