Samtalet.

2021-01-28 18:15
  • Foto: Jeanette Andersson
  • Författaren Per-Anders Lugn och fotografen Jeanette Andersson har rest runt i Sverige för att möta den växande skara lantbrukare som prioriterar att återställa ekosystemen. Foto: Jeanette Andersson
    Författaren Per-Anders Lugn och fotografen Jeanette Andersson har rest runt i Sverige för att möta den växande skara lantbrukare som prioriterar att återställa ekosystemen.
  • Foto: Jeanette Andersson
  • Foto: Jeanette Andersson
  • Foto: Jeanette Andersson
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Lantbrukarna som säger nej till konstgödsel och snabba skördar

En växande skara lantbrukare säger tvärnej till konstgödsel, plöjning och konventionella metoder för snabba skördar. De jobbar med naturen, inte mot den, sammanfattar Per-Anders Lugn, som ägnat de senaste åren åt att möta dessa lantbrukare.

”Det handlar om att reparera ekosystemen och det är väldigt hoppfullt!”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Västra Beirut i Libanon, i maj månad 1985. Journalisten Per-Anders Lugn jobbar som pressofficer för FN. Han är mentalt förberedd på det helvete han ska arbeta i. Det är en fullkomligt traumatisk upplevelse – som väntat. Men en sak förvånar. Samtidigt som skotten viner, fortsätter barnen leka. Skolorna är öppna. Strömmen går visserligen ibland, men kommer snart tillbaka. Mat finns. Han imponeras av den motståndskraft, resiliens som det heter på fackspråk, som krigs-zonen har; att upprätthålla vardagens baskrav. Och han slås av tanken – att Sverige inte alls har motsvarande resiliens.

– En kris i Sverige behöver ju inte innebära ett krig, det kan bero på annat, som en pandemi, som innebär att det inte kan komma lastbilar med transporter sju dagar i veckan. Om inte annat så för att det inte finns tillräckligt med bensin eller diesel. Då blir det brist på mat i städerna redan efter ett par dagar.

Per-Anders Lugn förklarar att i krigets Beirut hade de som kunde, flytt. De som var kvar tvingades att skapa ett resilient samhälle.

– Beirutborna kunde klara dagar, veckor, till och med månader i skyddsrum. För de visste att de måste.

Beroende av import

Per-Anders Lugn började läsa på och fann att Sverige är självförsörjande på mat till omkring 50 procent. De senaste 30–40 åren har vår självförsörjningsgrad stadigt minskat – från att faktist ha legat på hela 95 procent om vi går 40 år tillbaka. Men även den del av maten som produceras i vårt land är i hög grad beroende av omvärlden.

– Det mesta är beroende av import: bränsle men också sojamjöl, majs och annat till djuren. Maskiner, reservdelar, konstgödsel… Skulle vi hamna i en mer avstängd situation befarar jag att vi skulle hamna i en svältsituation – på kort tid.

Samtidigt upptäckte han att det finns människor som här och nu skapar ett motståndskraftigt lantbruk som inte är beroende av transporter och fossila drivmedel. Delvis handlar det om småskaliga projekt i städerna – i koloniträdgårdsföreningar och stads-gerillaodlingar. Men det är framför allt på landsbygden som en liten men växande rörelse av lantbrukare bestämt sig för att skapa ett hållbart lantbruk, som inte jobbar mot utan med naturen. Och som gjort sig oberoende av importerade produkter.

Per-Anders Lugn kom att utveckla en varm vänskap med en av dem, Patrik von Corswant på Gotland. Genom åren lärde han sig mycket av Patrik och en dag uppmanades Per-Anders av sin vän att skriva en bok. Patrik hade just mött förre statsministern Göran Persson, som besökt hans lantbruk och uppmanat honom själv att skriva boken och han tänkte genast att idén var som klippt och skuren för Per-Anders Lugn.

Bygger matjord

Så kom det sig att Per-Anders Lugn, tillsammans med fotografen Jeanette Andersson, gav sig ut på en lång resa i Sverige för att möta några av de som kallar sig för regenerativa lantbrukare. Deras odlingar syftar inte till att maximera skörd eller köttproduktion. Syftet är framför allt att arbeta utifrån biologins naturliga förutsättningar och därigenom bygga matjord snarare än att utarma den, vilket det traditionella lantbruket faktiskt gör genom att plöja, harva och använda konstgödsel i storskaliga monokulturer, menar Per-Anders Lugn.

Hans slutsats är att den förändring som skett i det konventionella lantbruket i grunden handlar om att vi människor tappat insikten att vi är en del av naturen.

– Vi uppträder i dag som en onyttig art som plundrar naturen. Då händer växthuseffekten. Som ett svar på det poppar det upp en massa tekniska lösningar, dammsugare som suger upp och lagrar koldioxid i bergrum och så vidare.

Han ser inget fel i tekniska innovationer i sig – på intet sätt syftar boken han skrivit till en tillbakagång mot sten­åldern, men däremot vill han lyfta fram fotosyntesens enorma livgivande kraft och hur vi människor kan arbeta med, inte mot, den.

– Solens kraft är gratis. Träd, gräs, örter och så vidare omvandlar med solens hjälp koldioxid till syre och binder kol och socker i marken. Den processen gör dessutom att jorden håller vatten, det är en fantastisk process!

Han menar att det som kallas traditionellt lantbruk successivt spårat ur.

– När du plöjer jorden vänder det upp och ner på hela mikrolivet i jorden och fotosyntesen störs när marken ligger bar. Vi måste lära oss av naturen! Om en bar fläck uppstår i naturen så täcks den genast av nedfallna träd, grenar och annat, för då fungerar naturen bäst. Det är en uppenbar grej! Konstgödsel, menar han, ger ett snabbt skjut, likt knark, ett uppåttjack.

– Det växer så det knakar. Problemet är att det samtidigt suger ur jorden. Kolet avdunstar och blir koldioxid igen och ingen ny humus bildas när inte biologiskt material tillförs, som när trädens löv får ligga kvar och maskarna gör sitt jobb och drar ner dem i jorden.

På så sätt utarmas jorden, humuslagret blir tunnare och växthuseffekten ökar.

– Det här handlar om vår överlevnad! Förutom fisk har det mesta vi äter sitt ursprung i fungerande matjord.

Du riktar skarp kritik mot konventionellt lantbruk, ser du de konventionella bönderna som en klimat-fiende?

– I flera decennier har svenska bönder kämpat för att nå lönsamhet genom att försöka betvinga naturen med hjälp av dyr teknik. Men det är en återvändsgränd. Världens stora problem är inte tekniska, utan biologiska, att vi skadar ekosystemen. Det är något av en tragedi att lantbrukare sitter fast i stora lån för traditionellt lantbruk. Bankerna kräver kortsiktig avkastning, det är ett jätteproblem! Liksom att lantbruken läggs ner i en rasande takt, eftersom den unga generationen inte har råd att ta de mångmiljonlån som krävs för att ta över.

Per-Anders Lugn säger att han har full förståelse för att bönder som kämpat i hela sina liv kan bli bittra, det går inte ihop.

– När nån jävel som jag säger att ”du skulle tänkt på regenerativt” känns det nog inte så kul. Och det här ligger ju inte bara på den enskilde lantbrukaren. EU:s jordbruksstöd är beroende av subventioner, som slår ganska snett, de premierar inte miljövänligt jordbruk. Det handlar helt enkelt en hel del om jordbruksstöd, som är en  komplicerad fråga.

Vitaliserar ekosystemen

Per-Anders Lugn är i grunden journalist och ingen odlingsexpert. Men genom att resa runt i Sverige och möta männi­skorna som valt det regenerativa sättet att driva lantbruk, sammanfattar han vad det handlar om: Det främsta målet är att vitalisera ekosystemen. Det räcker alltså inte att skydda och bevara ekosystemen, utan vi måste också att hjälpa naturen att reparera det människan tidigare förstört. Och för att skapa vitala ekosystem är det lika viktigt att tänka på det som finns under som över jord. Marken ska vara täckt av växter hela året för att gynna mikrolivet i jorden. Plöjer gör man bara i undantagsfall. Konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel hör inte hemma i ett regenerativt lantbruk.

En annan gemensam nämnare är att betande djur gör mycket av det arbete som i konventionellt lantbruk sköts av fossilbränsleslukande maskiner. ”Korna är min traktor”, som en bonde uttryckte det under resans gång.

De regenerativa metoderna för att vårda jorden är ett sätt att omvandla koldioxid till kol som är en livsviktig tillgång i marken.

Vad gjorde starkast intryck när ni mötte de här lantbrukarna?

– Det fullkomligt hängivna engagemanget. Det är härligt att se hur människor brinner för att vitalisera ekosystemen, och hur seriöst de ser på det. De tittar till djuren varje dag. Räknar ut hur länge de kan gå på en betesmark utan att beta av för mycket, när de måste flytta sina elstängsel. På en liten yta kanske det måste göras efter ett dygn, på en större efter tre dygn eller en vecka, så att marken aldrig lämnas bar.

Något som förvånade er?

– Att vi har så många lösningar mitt framför ögonen. I jorden och i solen och allt det här. Det är inte flum utan vetenskap och kunskap.

Så, att bygga matjord – hur går det till?

– Genom att det tillförs biologiskt material till markerna. Det som faller ner får ligga kvar. Maskarna äter det och skiter ut jord. Korna eller fåren äter gräs skiter ut dynga, det blir jord. Allt blir jord i slutändan. Vill du främja biologisk mångfald, låt klippt gräs och löv ligga kvar! Har du en frisk jord finns det så många tusen maskar som jobbar när du sover.

Behöver konsumenthjälp

En gemensam nämnare hos de lantbrukare som arbetar regenerativt är alltså att hänsyn till ekosystemen är viktigare än ekonomin. Men kan de leva på sina lantbruk?

– Med knapp nöd. Men de gör det ju. Det är det som är deras stora utmaning. De behöver hjälp av konsumenter som inte bara snackar och sedan köper det billiga Brasilien-köttet. Det behöver uppstå ett konsumenttryck från konsumenter som efterfrågar kött från djur som fått beta gräs hela året, det är vad som måste till.

Skulle alla lantbruk kunna ställas om?

– Ja. Det tror jag. Det har kommit längst i USA, där finns lantbrukare med jättearealer som arbetar regenerativt och även skapat lönsamhet. En stor vinst är ju att jordarna blir bättre på att hålla vatten vilket spelar en enorm roll ett år med extrem torka.

Litet men växande nätverk

Det regenerativa lantbruket sker än så länge i ganska begränsad skala i Sverige. Der finns ett nordiskt nätverk på Facebook som samlar 1 200 medlemmar.

– Jag uppskattar att det handlar om ett par tusen. De är i klar minoritet, men växande. Det växer inte snabbt men något. Och det sker samtidigt som det traditionella lantbruket närmast håller på att dö ut på grund av ett jätteproblematiskt generationsskifte, där de unga vill inte ta över när de sett hur föräldragenerationen slitit ut sig. Om kunskapen sprids att det är möjligt att bedriva lantbruket utan de kostsamma komponenterna som dyra maskiner och importerad konstgödsel så skulle det kunna bli hur stort som helst.

Och när du tänker på hur få de är idag, känner du mest hopp eller förtvivlan?

– Ett väldigt stort hopp, definitivt! Många som ägnar sig åt det här är hyfsat unga. Jag tror också på den medvetenhet som finns hos unga, Greta-generationen, det är oerhört hoppfullt. Det är bra för hoppet att peka på olika alternativ. Och jag vill vara tydlig med att det finns inte ett rätt svar, det finns många olika vägar att göra rätt, med hänsyn till naturen. Jag tänker att vi inte behöver landa i precis samma slutsatser, men att det viktigaste är att vi alla gör medvetna val, med hänsyn till planeten. Du mår dessutom bra av att göra rätt i det lilla, för en bättre miljö. Du kanske bor i stan och kan inte odla, men kanske kan du åtminstone skaffa en bokashi-kompost?

Utvecklingen har ju över tid liksom gått åt fel håll, mot djurfabriker, monokulturer, jordförstöring och enormt långa transporter. Kommer det att vända?

– Ja, det kommer att vända för att det måste vända. Fler och fler kommer att inse det. Naturen har en enormt snabbt läkande kraft om du inte förstör matjorden. När den är förstörd behöver den hjälp med biologiskt material. Då kan det vända. Jag ser det på markerna vi rest runt till, du ser en fysisk skillnad. De regenerativa lantbrukarnas marker är grönare, särskilt när det är torrt.

Var tror du att vi befinner oss om 5–10 år?

– Jag tror dessvärre att vi kommer att fortsätta se negativa effekter av klimatförändringarna. Vi som känner ett hopp måste sprida det hoppet, genom att vara goda exempel. Det är bråttom, men vi får göra det i en takt som vi klarar.

Pandemin har ju visat oss hur skört samhället är. Många har nog ställt sig frågan hur länge vi skulle klara oss om mat­transporterna uteblev. Kan något gott komma ur pandemin ur den aspekten?

– Ja, jag tror tyvärr på uttrycket att nöden är uppfinn­ingens moder. När vi är i skit kan vi nyorientera oss. Det här har gett oss en tankeställare, det vi uppfattade som normalt var inte så normalt. Allt blir inte som vanligt igen, tror jag. Efter pandemin kommer folk kanske åka till Thailand på semester igen, men vissa tänker nog att de kanske inte behöver åka, eller att de kan åka var fjärde år i stället för varje. En del hävdar att pandemierna kommer att bli vanligare. Det återstår ju att se. Men tveklöst har vi fått en ögonöppnare i det att vi behöver vara bättre rustade på kommande kriser, inte minst vad gäller matförsörjning.

Du skriver i boken att du grubblat en del över livets mening. Har du hittat den?

– Ja, jag tycker att det här sättet att odla är meningsfullt. Jag intervjuade en gång för länge sedan en buddistmunk som sa att livet inte har någon mening. Religion är meningslöst. Livet handlar om att du ska skapa mening. Nu, inte i övermorgon, så tänker jag.

”Jord, hopp och kärlek” heter boken. Tänker du att det är livets essens?

– Ja, lite grand faktiskt. Det är liksom mitt i prick! Det är verkligen kärlek som lyser om människorna som ägnar sig åt detta lantbruk. Kärlek till varandra, djur och morötter, de är hänsynstagande. De har fattat att vi inte är ”skapelsens krona” som ska bestämma, vi ska leva i harmoni med naturen. 

Tre snabba frågor till Per-Anders Lugn

Om du fick leva om ditt liv, vad skulle du gjort annorlunda?

– Jag skulle ha blivit bonde, läkare eller sjuksköterska. Det är de mest passionerade människor som jag träffat på, de som vårdar jorden och människorna. Det skulle jag ha velat göra.

Du har jobbat som kriskonsult. Finns det något från den världen som är användbart på klimatkrisen?

– Ja, faktiskt! En kris är ett naturligt skeende som börjar med chock. Det gäller allt, skilsmässor, olyckor och så vidare, och när du är i chock är du inte nåbar. Därefter följer en reaktionsfas, du kan till exempel vara arg eller gråta. Efter det går man in i en fas när man börjar reflektera och bearbeta. Vi kan kalla den för en nyorienteringsfas. Om vi skulle göra ett genomsnitt av den moderna människan så skulle jag säga att många är där nu, där vi söker vägarna ut ur det här. Vår bok ser jag som ett pyttelitet bidrag till att visa på en av många möjliga vägar.

– Ibland behöver man chocken för att komma vidare till nyorienteringsfasen. Jag har ju jobbat med många människor i kris, till exempel när folk får sluta på jobbet och går igenom sorg eller trauma. Det är väldigt hoppfullt att sådant, faktiskt oftast, så småningom leder till en nyorientering som också kan vara positiv.

Om du fick önska en person som läste er bok – vem skulle det vara?

– Stefan Löfven, om vi ska hålla oss till Sverige, det är ju vår högsta ansvariga politiker. Det behövs ett uppvaknade på den fronten, jag lägger genast boken på lådan till honom!

Vad kan jag göra?

Märta Jansdotter Aguirre, regenerativ lantbrukare, tipsar i boken ”Jord hopp och kärlek”:

1. Gå till köket. Plira in i skafferi, kylskåp och frys. Lokalisera sedan den matvara du äter allra mest av. Ta nu reda på hur denna matvara skött den plats den kom ifrån. Blir vattnet renare, den biologiska mångfalden livligare av dess existens? Brukar den nytt solljus och förnyelsebar energi, eller brummar fossila maskiner för att den ska bli till? Näringen som krävdes för att producera maten, skapar bonden den på sin gård, eller bryts den i Långtbortistan för att transporteras någon annanstans och sedan bli mat? Känns den schyst mot djur och människor? Blir ekosystemet mer vitalt av att den produceras?

2. Om svaret är ett rungande Ja! Underbart. Välj då nästa vara och gör samma sak.

3. Om svaret när Naee, eller Nej! Då får du ta reda på hur du kan ta ett bättre beslut för att se till att maten du äter tar ansvar för vitaliseringen av ekosystemen. Kanske når du inte hela vägen fram först. Det gör inget. Det viktiga är att du fortsätter att försöka. Precis som vi.

PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Vem är Per-Anders Lugn?

Ålder: 69 år

Yrke: Journalist, författare, kommunikatör.

Bakgrund: Arbetat som journalist, som militär pressofficer och startade Journalistgruppen, ett frilansföretag som växte till 135 anställda. Har även arbetat som kriskonsult och ledarskapskonsult.

Aktuell: Utkommer i dagarna (tillsammans med Jeanette Andersson) med boken ”Jord hopp och kärlek”, på Leopard förlag.

Gör härnäst: Nästa bok handlar om solen. ”Jag ska följa en solstråles resa; efter åtta minuter träffar den atmosfären, åstadkommer väder, därefter träffar den en växt och sätter igång fotosyntesen. Jag ska försöka binda ihop den här världen vi har över oss, universum, med marken under oss, där mikrolivet finns. Tanken är att skapa en förståelse för att vi måste bli duktigare på att ta hand om solenergin.”

Relaterade artiklar