Kontroversiell, omåttligt populär och höljd i mystik – den amerikanska artisten Lana Del Rey är en av de mest komplexa karaktärerna inom modern musik. Dagens ETC:s utsända Shaun Curran har lärt känna personen bakom musiken och försökt nysta upp lite av det olösliga Del Rey-enigmat.
Under det här decenniet har ingen annan popfigur varit så splittrande som Lana Del Rey. För de sju miljoner människor som köpte hennes debutskiva Born to die (2012) finns det sju miljoner till som högljutt kritiserar hennes konstnärskap. För alla som har fängslats av hennes paradoxalt retromoderna stil finns det lika många som ifrågasätter substansen.
Och för alla fans som troget lyssnar på varje ord och kontroversiell kommentar – låt oss inte glömma det redan ökända ”Jag önskar att jag redan var död”-citatet från en färsk intervju med tidningen the Guardian – finns det de som undrar hur en 28-årig kvinna vars framgång överskrider hennes vildaste drömmar kan vara missnöjd med sin lott i livet.
Nu finns det andra albumet Ultraviolence ute i affärer och en viss oro råder över Del Reys inställning när hon – till synes motsträvigt – gör reklam för skivan.
– Det kan inte vara lika illa som förra gången, säger hon med en entusiasm som påminner mer om någon som ska till tandläkaren än någon som släpper uppföljaren till ett av de senaste årens mest intensivt diskuterade album.
– Jag vet precis vad jag ska vänta mig den här gången.
Del Rey heter egentligen Elizabeth Grant och föddes i New York den 21 juni 1986. Hennes pappa var entreprenör och hennes mamma ”account executive”. Del Reys uppväxt var besvärlig för henne, men nu ger den henne en bakgrund som gör hennes personliga historia ännu mer tilltalande. Hon säger själv att hon spårade ur totalt i ungefär sex år och under den tiden hade då tonåriga Del Rey väldigt lite kontakt med sina föräldrar. Istället vandrade hon längs New Yorks gator, umgicks med mc-knuttar och blev beroende av alkohol.
Det är runt den tiden som den riktiga ”Lana Del Rey”-historien börjar, det formgivande musikintresset kan enkelt spåras tillbaka till hennes livs mest rebelliska period.
– När jag var femton skickade mina föräldrar mig till Kent School, en privat internatskola i Connecticut, för att hjälpa mig bekämpa mitt alkoholmissbruk. Jag hade en väldigt ung lärare, Gene Campbell, som introducerade mig för hiphop. Det satte mycket i rörelse för mig och min musik utvecklades under de följande åren. Speciellt efter att jag flyttade till New York, vilket var en väldigt svår, men också mycket kreativ, tid. Mycket av den musiken jag har skrivit under de senaste åren anspelar på känslorna jag hade när jag var berusad, det kändes bra tills det slutade fungera och blev väldigt destruktivt.
