Kvinnor på spektrat synliggörs äntligen i ”Autisterna”

I barndomen blev vännerna sura utan att Clara Törnvall förstod varför. Hon gjorde avkall på sig själv, försökte anpassa sig efter vad som förväntades av henne, och ändå fungerade det inte. Stallet blev den plats i världen där hon kunde tillbringa tid som inte krävde någonting av henne, utan tvärtom: ”Relationen till hästarna var rofylld och kravlös jämfört med den till andra människor.” En annan sådan plats fann hon i läsningen. Clara läste flera böcker om dagen, läste om favoriterna flera gånger om, tills hon kunde alla utantill. 

Efter att från 18-årsåldern gått i terapi hos sex olika terapeuter, ”ätit två olika sorters antidepressiv medicin och diverse ångestdämpare, läst högvis med böcker och artiklar om psykisk ohälsa och legat inlagd på psyket en helg”, och hon ändå fortsatte må dåligt, började Clara som 42-åring att fundera på varför inget hjälpte. Hon hann gå genom livet med känslan av att den inre och yttre världen kolliderade, innan autismutredningen påbörjades. Processen visade sig vara lång och frustrerande. Den manlige psykologen i Hagsätra ursäktade sig förvisso över att frågeformulären är anpassade efter den manlige autistiske stereotypen, han som löser Rubiks kub på nolltid, och ”entonigt mässar om kritaperioden.”