Diskussionen sätter fingret på en intressant fråga, nämligen föreställningen om den helt neutrale journalisten. Senast under SAC:s tidning Arbetarens hundraårsjubileum härom veckan fördes ett gravallvarligt samtal om hur journalistiken inte fick bli aktivism. Inom public service – som givetvis har strängare villkor – har denna rädsla för att provocera högerut drivits till absurda nivåer.

Den moderna pressenuppkom som i högsta grad partisk, när 1700-talets handelsblad började hetsa mot konungen och kyrkan. Från början var pressen en förlängning av de kämpande borgerliga radikalernas subversiva kafésamtal (och mansdominansen bland dessa möttes snart både av kvinnligt dominerade klubbar och kvinnoblad). Runt förra sekelskiftet avlöste arbetarrörelsens presspionjärer – Danielsson, Branting, Höglund – varandra i fängelsecellerna. Samtidigt exploderade tidningsmarknaden och journalist blev ett yrke, även om rekryteringen skedde mer efter skrivförmåga än utbildning.

I november 1941, när Europa stod inför ett mörker som får dagens situation att verka som den skiraste vårdag, behandlade LO-kongressen en motion från järnvägsmän i Orsa. Bakgrunden var att den formellt folkpartistiska tidningen Aftonbladet, ägd av den avlidne finansmagnaten Ivar Kreugers bror Torsten, i praktiken blivit en direktkanal för den tyska legationens (det som idag heter ambassad) nyhetsförmedling. Även på ledarplats drevs det tyska perspektivet hårt av den politiske redaktören Fritz Lönnegren. Eftersom Aftonbladet samtidigt var den dominerande kvällstidningen som många arbetare läste var irritationen stor men krav på bojkott avvisades av LO. Istället beslöts att starta en egen tidning. Arbetet leddes av LO:s pressansvarige Ragnar Casparsson, som liksom den första chefredaktören Frans Severin varit med och startat Arbetaren tjugo år tidigare. Den 26 mars 1942 utkom första numret av Aftontidningen.

Det blev ett dyrt projekt och tidningen stannade vid en tredjedel av Aftonbladets upplaga, men det var samtidigt den första rent professionella tidning som drevs av arbetarrörelsen (och gav också ett välkommet tillfälle att döpa om huvudorganet Social-Demokraten till Morgon-Tidningen, som ett led i dess egen professionalisering).

Den fick också effekt. Det gäller inte minst spalten ”femte kolumnen” som utpekade tyskvänner. Spalten, och Aftontidningens hållning i allmänhet, övertygade tillsammans med allierade framgångar ett år senare Aftonbladet att tona ner sin tyskvänlighet och avsätta Lönnegren.

Men att tidningen var professionell innebar inte att den var neutral, Casparsson slog i första numret fast att uppgiften var att ”hävda det svenska folkstyrets och den svenska folkfrihetens ideal gentemot sådana krafter, som sträva efter att uppluckra och undergräva det till förmån för inhemska eller utländska usurpatorer”. Det var inte tal om neutral journalistik – det var de bästa som handplockats, inte de försiktigaste.

När Bonniers startade Expressen 16 november 1944 med sju engelska och nyazeeländska flygare på omslaget efter sänkningen av Tirpitz, ett scoop exklusivt ordat av Brittiska ambassaden (dåvarande legation), var det med liknande ord (från Carl-Adam Nycop), som förklarade att tidningen skulle driva ”en ståndpunkt som hela redaktionen är ense om – klart frisinnad, med kulturradikal orientering”, men riktad mot ”den mörka makt som hotat även det bästa i svensk tradition till livet”.

Aftontidningen (som blev Aftonbladet efter LO:s köp 1956) och Expressen har dominerat det svenska medielandskapet sedan dess. Det finns mycket att säga om dem, men de grundades som kamptidningar i en svår situation och för deras grundare var det självklart att professionell journalistik inte nödvändigtvis är neutral.

LO ville något med sin tidning, Bonniers också (på den tiden).