Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
– Det är bara ett krasst konstaterande att allt står under förgängligheten och allt har sin tid. Och så även Svenska Kyrkan. Däremot menar jag att kyrkan är evig, det vill säga de som tillhör Kristus. Man borde odla sin tillit till det i stället för att hela tiden göra sig angelägen. Då skulle det frigöras massa energi.
Hur påverkar tanken om en palliativ vård av Svenska Kyrkan ditt arbete som präst?
– Rätt mycket. Delar av den palliativa vården handlar om att se vilka funktioner vi ska skydda så långt som möjligt och vilka kamper det faktiskt är vi kan ge upp.
– Kristi närvaro kanske inte står och hänger på om det firas julotta i Knäckebyhult.
Du skriver att ”kyrkan är där helig ande verkar”. Var är det för dig?
– Oftast är det där känslan av att ingå i ett större sammanhang mer eller mindre drabbar en. Alla har sina gemenskaper och kulturer som förklarar dem som människor, och sammanhang där du kan stå helt rakryggad och med huvudet höjt trots din otillräcklighet och där all skam kan släppa. Jag skulle vilja säga att där verkar kyrkan.
”Svensk politik är ganska visionslös”
På en av sidorna i ”De tillhöriga” syns meningen ”alla fick hångla mer på Tage Erlanders tid”. Det är också titeln på den satirbok som nyligen gavs ut på Placenta Förlag.
Där låter Kent Wisti den tidigare statsministern symbolisera ett nostalgiskt tillbakablickande. Våren var alltid tidig på Tage Erlanders tid.
Enligt Kent Wisti berättar nämnda böcker om ”svårigheten i att vara människa”. Att satirbokens gubbar har en bitterhet som snarare är sprungen ur en längtan efter tillhörighet, än den nostalgi som kan anas vid första anblick. Han menar att det i värsta fall kan hindra människor från att ha framtidsvisioner – politiker inräknade.
– Jag tycker att svensk politik i dag är ganska visionslös och väldigt bakåtsträvande. Det är väldigt sorgligt.
– Förhoppningsvis kan satiren välja ett lågaffektivt tonläge, vara mer eftertänksam och gärna rikta udden mot sig själv i stället för mot sina motståndare. Människor som kan skratta åt sig själva skapar en oerhörd tillit.
”Jag är ingen skicklig satiriker”
Enligt Wisti är det också skillnaden jämfört med hans tidigare satirbok ”I det här jävla landet”.
– Den här är mindre polariserad, mindre svartvit och lite mer att den riktar udden mot de egna leden - de som kallas pk.
Det pågår en diskussion om satirens gränser. Vart går den för dig?
– Jag vet inte var gränsen går. Jag vill inte göra människor arga eller ledsna alls, det är alltid ett misslyckande. Sedan vet jag att till viss del får man budgetera med det själsligt, men jag ser inget egenvärde med att uppröra människor.
Kent Wisti menar att alltings förgänglighet även gäller hans egen roll som satiriker.
– Jag är ingen skicklig satiriker eller ser det som ett kall i mitt liv. Däremot tror jag att jag råkade komma med rätt sak i rätt tid, vilket innebär att den kommer att tappa luft under vingarna endera dag också. Det stör mig inte, jag kan vara utan satiren i morgon utan att sakna den.
Har du tröttnat på satiren?
– Nej, jag lägger så lite tid på den. Jag skulle jättegärna vilja bli en bra och modig satiriker, men jag vet inte om jag har förutsättningarna. Jag bara flyter med i det lite följsamt.
I höst återkommer Kent Wisti till det stora kallet i ytterligare en bok, då om kyrkans diakoni. Han har skrivit ett kapitel och illustrerat antologin ”Som en rörelse”, som ges ut på Verbum förlag.
– Jag skriver om konsten och att diakonin är gudsriket som bryter igenom. Om tro är konst så är diakonin det handfasta hantverket.
