Julia Spada har under lång tid varit en snackis i den svenska popvärlden. Gästspel med Mack Beats och Linda Pira har gett henne ett rykte som en uttrycksfull sångerska med en stark personlighet. I februari släppte hon en egen låt, Reptile mission, för gratis nedladdning. Låten kretsar kring sexuella trakasserier i vardagen. ”Everybody’s been telling me to behave”, sjunger Julia Spada och menar att det finns ett tryck på hur kvinnor ska agera i utsatta situationer.
– För många kvinnor tar det emot att protestera när män tafsar eller säger sexistiska saker. Det är ett problem eftersom jag tror att nästan alla kvinnor har varit med om de här situationerna.
En ögonöppnare
Reptile mission är Julia Spadas första uttalat politiska låt, men hon har ett strukturellt perspektiv på tillvaron. Hon talar om makt och obalans, om hur män kan gå över gränsen för vad som är okej därför att själva trakasserierna ger dem ett socialt övertag.
– När vi var i tonåren var det en gubbe på stan som tog en kompis på trosranden. Vi bara skrattade bort det då, jag tror att vi ville komma undan situationen.
Men när Julia kom hem och berättade om det, som en rolig incident, frågade hennes mamma varför de inte hade sagt till och skällt ut den tafsande mannen.
– Det var en ögonöppnare. Jag tror att samma sak händer i arbetslivet, särskilt om den som gör det här är någon som har mer makt än du. Det är klart att det påverkar relationen om man skulle protestera eller anmäla, så då väljer man att ignorera det.
”Våra krav var rimliga”
Julia Spada har varit engagerad i arbetslivsfrågor sedan gymnasiet, då hon var elevfackligt aktiv på sin skola. För några år sedan var hon med om en hård facklig strid på sin arbetsplats, då hon och hennes arbetskamrater tvingade fram rättvisa löner. Men företaget betraktade dem som svikare.
– Våra krav var rimliga och vi blev bemötta som vildar. Men jag är väldigt stolt över vad vi gjorde. Det bekräftade att facket behövs för att ge arbetstagare en röst. Jag tror att den oro vi skapade berodde på att företaget förväntade sig att fackets uppgift var att framföra det som ledningen tyckte ner i organisationen.
För Julia Spada är rätten och skyldigheten att organisera sig, att kollektivt arbeta för bättre villkor, en del av hennes grundläggande värderingar.
– Tyvärr tycker jag inte att fackligt arbete har särskilt hög status idag. Det är väl en spegling av den politiska debatten, under lång tid har det handlat om vad just du tjänar på ett politiskt förslag.
Samtidigt tycker hon att det här håller på att förändras. Hon upplever att själva sättet att tala om politik är annorlunda nu, att konfliktlinjerna har blivit tydligare.
– Bara en sådan sak som att det för några år sedan var någonting lite konstigt att demonstrera, nu gör folk det. Kanske har det drivits fram av att Sverigedemokraterna sitter i riksdagen.
Starka könsroller
– Egentligen tycker jag att all musik jag gör är politisk, det handlar ju inte bara om uttalade åsikter utan om vilket perspektiv låtarna talar ur.
Hon berättar om konflikter hon hamnat i med samarbetspartners över hennes sätt att skriva texter, att det finns extremt starka föreställningar om hur en poplåt ska vara uppbyggd.
– En kille kan inte vara ”beautiful” och en tjej kan inte sjunga om att hon är pank. ”Då måste det vara en kille som sjunger.” Det är konsekvent så, att man vill styra in det på tydliga tjej- och killroller.
Men det är just där hon vill vara. I en ständig dragkamp, för att få ge uttryck för sitt eget perspektiv.
– Jag vill ju göra kommersiell musik. Så då måste jag hela tiden försöka tänja på de här gränserna för vad man får göra, säger Julia Spada.
