BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Idag anser hon att transrasiala och internationella adoptioner är väldigt problematiska, att adopterades kritiska röster måste få mer plats och att diskussionen ska föras ärligare och modigare om adoptioners baksidor.
Det var när Lisa Wool-Rim Sjöblom blev gravid som insikten på riktigt slog rot i henne att hon också blivit född, växt under någons bultande hjärta, på insidan av en annan människa. Dessförinnan hade hon börjat sin livshistoria på Arlanda, när hon kom till sin svenska familj.
– Som adopterad får man ofta lära sig att prata om sig själv som att man började finnas i och med adoptionen. En del har också väldigt svårt att hantera att börja sin berättelse innan dess. Tiden innan kan vara full av otroligt mycket smärta och tragedier, berättar Lisa Wool-Rim Sjöblom som nyligen släppt albumet Palimpsest. Palimpsest betyder handskrift vars ursprungliga text raderats ut och ersatts med en ny. Något som hon menar är vad som ofta händer vid adoptioner.
– Man raderar ut allt som är smärtsamt och allt som är problematiskt och visar på globala ojämlikheter och koloniala strukturer, allt det försvinner. Allt som är jobbigt och tungt med själva förfarandet i adoptionsvärlden suddas bort. Man suddar bort den första familjen, man suddar bort att det finns en familj som har förlorat ett barn. Fokus blir på att barnet har fått bättre möjligheter, vad det nu är. Att föräldrar som varit barnlösa har fått ett barn. Och allt det som händer under den processen försvinner, till exempel att man byter namn, vilket man kan göra när man är så gammal som sex år, att man förlorar sitt första språk, att man lyfts ur sin första kultur, för att komma till ett helt främmande land, där allting luktar annorlunda, där maten smakar annorlunda och alla runtom en ser annorlunda ut. Att det kan vara väldigt traumatiskt försvinner helt, när den biten av berättelsen också försvinner.
– Jag upplever att skevheterna och problematiken suddas ut och man slipper befatta sig med det om man börjar sin berättelse från exempelvis Arlanda eller när ens föräldrar kom och hämtade en.
Det finns ett manus som nästan alla berättelser om adoption följer, menar Lisa Wool-Rim Sjöblom.
– Det florerar väldigt mycket myter och det känns som att det både adoptionsorganisationer och adoptivföräldrar följer samma skript, det finns en historia som följs, som går hand i hand med idén om adoption som en humanitär insats. De förstaföräldrars berättelser man får se i svensk media, följer det manuset. De berättar till exempel om hur de nu kan gå vidare i sina liv och utbilda sig tack vare att barnet kunde adopteras till Sverige. Det är väldigt lite om smärtan och väldigt mycket tacksamhet.
– Man får känslan av att när det gäller vissa barn från vissa länder så är att växa upp med sin egen familj inte så viktigt. Det viktigaste är att få komma till Sverige och att få utbildning och sjukvård och bra möjligheter och att det inte finns i andra länder. Det är en väldigt skev bild. Tittar man på Korea till exempel, det är ett av världens rikaste OECD-länder. Ändå får jag höra att om jag blivit kvar där hade jag kanske inte kunnat få glasögon, eller inte haft bredband och inte kunnat göra mitt album. Korea ligger långt före Sverige när det gäller teknologisk utveckling det är mer moderniserat. Ändå har jag lärt mig att jag ska prata om mitt liv i Korea som att jag hade bott på gatan och ätit ur soptunnor, men så är inte verkligheten. Jag kommer från en högutbildad medelklassfamilj och mina syskon som inte blev adopterade har inte haft sämre liv än jag. Det florerar så mycket förenklingar, där man ställer något som man inte kan veta – hur hade mitt liv varit – mot ett självklart: du har fått det bättre i Sverige.
– Men här har jag utsatts för jättemycket rasism och jag har varit helt avskuren från mina rötter och jag är alltid exotisk och annorlunda här, jag skildes från min mamma. Det ses som väldigt provokativt och nästan subversivt att överhuvudtaget prata om sitt förstaland i positiva termer.
I ditt seriealbum beskriver du hur du upptäcker att din mammas ålder hade ändrats i dokumenten. Att hon inte var 16, utan 20 när hon fick dig.
– Ja, det är ganska vanligt också. Det är lustigt. Vi som adopteras framställs ofta som friskare än vad vi är och våra föräldrar framställs ofta som mer utsatta än vad de är. Vi ska vara attraktiva att adopteras, vi framställs som söta och glada och friska och pigga och våra föräldrar är väldigt utsatta, unga och fattiga. Allt servar syftet att det här barnet vill ni ha och det är bara bra för de här föräldrarna mår jättedåligt. Det känns som att det hela handlar om att det ska vara lättare för adoptivföräldrar att det är rätt att adoptera.
Den här diskursen om adoption som något entydigt gott, tror du att den bidrar till att upprätthålla svårigheterna för ensamstående mödrar att behålla sina barn i Sydkorea?
– Absolut, utan tvekan. Och även i andra länder. I Korea löser de sina problem väldigt smidigt genom att skicka bort oss. De löser ekonomiska problem, att staten i större utsträckning skulle behöva ge bidrag till ensamstående mödrar, om de behöll sina barn, då skickar de hellre bort barnen. Mycket handlar om sociala stigman och patriarkala strukturer, och kan problemet lösas på det här sättet så behöver inte Korea deala med de sakerna.
– Sverige har ju också varit ett sådant land där många barn lämnades bort på grund av stigman. Det fanns mödrahem och barnhem. Men genom den feministiska kampen för jämställdhet, rätt till abort och preventivmedel, så finns ju knappast några barn alls för adoption i Sverige idag och det är ju jättepositivt. Det är så det ska vara.
– När jag fick barn var jag arbetslös och min sambo var arbetslös, vi hade ingen fast bostad, vi var inte gifta. Det var ingen som sa att det kanske är bättre att någon annan tar hand om ert barn. Det finns skyddsnät här som plockar upp oss. Det var inte tal om att vi skulle lämna bort våra barn. Medan vi tar för givet att barn som föds i det globala syd självklart får det bättre här, istället för att sätta press på andra länder att sköta sin välfärd. Det finns ett intresse bland barnlösa och andra i adoptionsindustrin att det finns barn tillgängliga för adoption. Och det är otroligt mycket pengar i omlopp.
I albumet beskrivs hur Lisa manövrerar i en miljö där hon behandlas annorlunda och där hon blir utsatt för rasism.
– Man får lära sig att födelselandet inte har någon betydelse, samtidigt som man genom gissning ska lära sig hur man hanterar att man behandlas som om man kommer från en annan kultur.
– Det var ett stort uppvaknande för mig att inse att jag ser ju asiatisk ut. Att jag blir också blir utsatt för rasism. Och att det har haft en väldigt stor påverkan på mitt liv. Jag har alltid tolkat saker som har hänt som att, det var någon som hade en dålig dag eller det var jag som hade otur. Just det här med att vara otursförföljd. Många adopterade beskriver sig själva som otursförföljda. Just då var det fullt på krogen så jag fick inte komma in och så vidare. Att man hela tiden lägger ansvaret på sig själv på något sätt. Det tror jag har att göra med att man inte lär sig att prata om hur man ser ut och prata om rasism eftersom man har vuxit upp i en vit miljö.
Har locket börjat lyftas i adoptionsdebatten?
– Det fanns en adoptionskritisk diskussion i Sverige för ungefär femton år sedan, då det kom kritiska röster och kritiska dokumentärer. Men debatten ströps. Nu kommer en andra våg och ju fler vi blir desto modigare blir vi.
– I USA har den kritiska debatten kommit mycket längre. Där ser man också adoptivföräldrar som kämpar sida vid sida med adopterade mot korrupta adoptioner. Där är många som forskar och är kritiska faktiskt adoptivföräldrar, som har upptäckt att deras barns adoptioner varit korrupta och som använder sin makt och sitt inflytande för att belysa det, i stället för att slå ifrån sig. Det är något väldigt tungt för adoptivföräldrar att inse att de har medverkat i att ens barn har stulits från sitt land. Men så har de bestämt sig för att kämpa tillsammans med adopterade. I Sverige är det bara några adopterade som hörs i den kritiska debatten. I Danmark har den också kommit längre. Där börjar det hända en del och debatten är lite mer modig än den svenska.
Hur ser debatten ut i Sydkorea?
– Jag har inte så bra koll hur debatten i allmänhet ser ut i Korea, men jag vet att det finns ett flertal organisationer, bland annat med utlandsadopterade som har flyttat tillbaka till Korea och även med förstaföräldrar. Några kämpar för att stoppa adoptioner från Korea, en del kämpar för att förändra adoptionssystemet och en del kämpar för ensamstående mödrars villkor, att de ska kunna behålla sina barn utan att stigmatiseras.
Vilka rättigheter borde adopterade ha anser du?
– Tittar man på lagar och konventioner så ser jag inte att det är jättemycket som kan göras. Det står i barnkonventionen att man inte får göra otillbörlig vinst på adoptioner, men det gör folk ändå. Det står att vi har rätt till våra ursprungsidentiteter och våra kulturer, vi har rätt till våra föräldrar. Det där bryts ju hela tiden. Man har idén om barnets bästa och det är väldigt förhandlingsbart vad som är barnets bästa, och det känns skifta beroende på vilka barn vi talar om.
– Vad jag skulle vilja se i Sverige, speciellt nu om Barnkonventionen ska bli svensk lag, det är att vi som är adopterade ska få rätt att få ut våra bakgrundspapper i Sverige. Det är krångligt idag och det kan kosta oss en hel del pengar. Det borde vara gratis för oss att göra röttersök. Adoptivföräldrar får ett adoptionsbidrag på 40 000 från Försäkringskassan, varför inte öronmärka sådana pengar till adopterade, så att vi ska kunna göra återresor? Jag tycker att vi ska få gratis modersmålsundervisning. Även i vuxen ålder. När man är liten är det inte alltid att man bryr sig så mycket om det, då vill man hänga med sina kompisar, man skiter väl i Korea eller Indien. Men så blir man 35 och tänker fan också. Jag kan inte kommunicera med min biosläkt eller andra från mitt första land. Vuxna adopterade borde få mer mandat att få ut information om sig själva utan att behöva gå via sina föräldrar.
– I Danmark har jag hört röster lägga fram den radikala idén att om man nu ska prata om adoption som för barnets bästa, varför ”adopterar” man inte hela familjer? Då handlar det inte om adoption i dagens bemärkelse, utan om att hjälpa familjerna. Då kanske någon säger att det är ju bättre om jag till exempel kan adoptera ett barn som är sjukt, där föräldrarna inte har råd att betala för vård till barnet. Nej, säger jag, det är bättre för barnet att hjälpa föräldrarna att betala sjukhusräkningarna. Det kan inte vara för barnets bästa att både vara sjuk och bli tagen från sin familj. Vi skulle kunna lägga så otroligt mycket mer resurser på att hjälpa familjer att hålla ihop. Det finns jättemycket man kan göra som inte görs, istället tar man barnet och planterar det i ett annat land. Jag kan inte tänka mig ett större övergrepp än att någon säger: Jag kan hjälpa dig, om jag får ditt barn.
– Jag tycker att både transrasiala och internationella adoptioner är väldigt problematiska. Med det inte sagt att det inte finns lyckade adoptioner. Men jag tycker att det är svårt att säga på en individnivå och säga att så här borde man ha gjort. Det man måste titta på är de globala strukturer som skapar adoptionsindustrin, och det har inget att göra med huruvida man är nöjd som adopterad eller inte. Vi har ju alltid haft adoptioner, det är inte konstigt, men de har ju aldrig sett ut som de gör idag. Att barn skärs av från sina rötter och flyttas enorma distanser och att man byter namn och byter språk.
– I England till exempel så har man inte ens lust att flytta barn från Birmingham till London. Ett barn som behöver adopteras i Birmingham, då letar man efter familjer i Birmingham. Det är på den nivån. Medan att jag från Korea ska komma till Sverige, det är inget konstigt. Det är en dubbel standard, beroende på var barnet kommer ifrån. Jämför med hur vi sköter inhemska adoptioner, då gör man ju allt man kan för att biologiska band inte ska brytas, men man kämpar inte för det för oss från länder i det globala syd.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
