I den senaste delen, ”Den som dödar drömmar sover aldrig”, har han kommit fram till 1970-talet, ett årtionde som han menar rymmer flera likheter med dagens Sverige. Men en skillnad är framväxten av Sverigedemokraterna.

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

– Sverigedemokraterna är våldsamt underskattade på en för mig central punkt: de är ett medvetet antidemokratiskt parti, som studerar sig fram till att bli allt mer antidemokratiska. De håller till och med på att utveckla en kulturpolitik där de tycks ha finstuderat Heinrich Himmler och andra nazistiska föregångsmän på området, säger Jan Guillou och fortsätter:

– De har utvecklade idéer om hur man ska stävja pressfriheten när de kommer till makten. De uttalar sin stora beundran för Orban i Ungern och de polska metoderna att komma till rätta med sådant där som domstolar, självständighet, fri press och annat otyg.

– De menar allvar!

Fascistiskt parti

Jan Guillou förklarar att man kan se tydliga tecken på att Sverigedemokraterna är i färd att utveckla en egen ideologi som är klart fascistisk:

– Jag har varit emot att använda uttrycket fascistiskt för det används ofta slarvigt och slängs iväg som ett skällsord i största allmänhet. Men det här blir en uttänkt fascistisk ideologi, vilket hela det politiska spektrat i Sverige vägrar se.

– Fascismen har aldrig kommit till makten på egen hand utan det är alltid högern som hjälpt dem; så var det i Italien, så var det i Tyskland, så var det i Portugal och så var det i Spanien. Och högern säger alltid att de kan kontrollera dem. Göran Persson säger i Expressen att det vore lämpligt att Moderaterna och Sverigedemokraterna samarbetade. Men Göran Persson har vissa bildningsluckor när det gäller historia. Om det lilla otäcka högerpartiet och det större konventionella högerpartiet sluter upp kring Sverigedemokraterna för att med hjälp av dem komma till makten så kan historien återupprepas. Nu är det folkomröstning om demokratin.

Det är därför Jan Guillou, för första gången i ett svenskt val ska rösta på söndag. Men det har inte varit lätt för honom att bestämma sig för parti:

– Det bär emot att rösta på vänstern, de är vår tids socialdemokrater, men samtidigt har de den här identitetspolitiken och är dessutom mot EU. Att rösta på ett parti som anser att jag är mindre värd på grund av min hudfärg och ålder och samtidigt vill gå ur EU bär mig klart emot. Men vad ska man göra? Jag har hört att man kan lägga olika röster i olika kuvert när det gäller riksdagsval, landstingsval och kommunalval. I kommunalvalet kan man rösta på Fi för de kommer in i fullmäktige, så det är mycket möjligt att jag gör så. I landstingsvalet röstar jag på vänstern och i riksdagen är det svårt. Vore det inte för Vänsterpartiets identitetspolitik och motståndet mot EU… Å andra sidan är de det enda socialdemokratiska partiet.

Fokus 70-tal

Det 1970-tal som hans aktuella släktkrönikas åttonde del behandlar är ett decennium som i hög grad var Jan Guillous.

Trots att boken är skriven i romanform ligger handlingen mycket nära vad som i verkligheten hände. Det handlar om de delar av vänstern som utvecklades mot terrorism, om vänsterns splittring och terroristpolisen. Få är bättre skickade att beskriva detta än Jan Guillou eftersom han fanns mitt i skeendet:

– Mycket av det jag skriver har hänt i verkligheten, det jag gjort är framför allt att förankra olika skeenden och avidentifiera vissa människor. Jag har också fuskat en del med tiden, framförallt för att få in Nobelpriset och Heinrich Böll, men frånsett detta är det mesta sant.

Det är en spännande, skrämmande och fascinerande läsning; det handlar om hur säkerhetspolis i Västtyskland och Sverige infiltrerar vänstergrupper och solidaritetslösningar.

– Det fanns till exempel en infiltratör som jag i boken kallar Rolf Svensson. Han ville att vi skulle göra en aktion med handgranater mot en synagoga i Stockholm. Han berättade att han kunde skaffa fram vapnen. Hade vi följt honom så hade det varit klippt. Vi var ju motståndare till alla sådana aktioner eftersom vi visste att det skulle skada saken, kanske för alltid, och att när det gäller våld kommer alla som sätter sig upp mot staten att förlora.

IB-affären

Boken berättar också om IB-affären. I verkligheten avslöjade Guillou och journalisten Peter Bratt att det fanns en hemlig organisation inom försvaret som registrerade vänsteranhängare och infiltrerade olika organisationer.

Denna verksamhet var förbjuden enligt lag och IB, som stod för Informationsbyrån, var så hemlig att inte ens försvarsutskottet i riksdagen kände till den trots att den lydde under försvarsstaben. Den socialdemokratiska regeringen dementerade allt från början men tvingades sedan bekräfta delar när en rad bevis lades fram.

Det blev en stor skandal och journalisterna Guillou och Bratt dömdes till fängelse för spioneri i vad de flesta insåg var en politisk rättegång.

Jan Guillou är övertygad om att samma saker skulle kunna hända igen, eller rent av händer, i Sverige:

– Idag går minst hälften av Säpos resurser, som ökat kraftigt, till att övervaka islamister. Den finaste avdelningen på Säpo handlar om källdrivning vilket betyder att man handleder agenter. Och agenterna rekryteras bland politiska flyktingar med hjälp av utpressning och detta är inte något nytt. De lovas permanenta uppehållstillstånd och hjälpa till med återförening med familjen om de hjälper till.

Nästa anhalt: 80-talet

”Den som dödar drömmar sover aldrig” slutar med att en något berusad sjöman med FNL-märke på sig dyker upp. I bokens sista meningar presenterar han sig som Carl Hamilton. Men Guillou poängterar att detta inte ska tolkas som att han kommer att bli viktig för nästa del i släktkrönikan som ska handla om 80-talet:

– Jag kunde bara inte avhålla mig från att lägga in Hamilton. 90-talsboken kommer att handla om mer civila delar av samhället. Om de politiska förändringarna. Jag ska försöka ta ett grepp om det 80-tal jag inte berättat om i det tiotal Hamiltonböcker jag skrivit.

Släktkrönikan om 1900-talet är ohjäpligt slut efter 1990-talet.

– Jag tänker mig att handlingen för denna romanserie slutar den 10 september 2001 för nästa dag inleds en ny epok.

Jan Guillou om…

…bilar:

– Jag har givit upp min Citroën, det finns en gräns för min patriotism och det är så att Lexus har en service som är bättre än alla andras. Lexus är kanske lite tråkigt, men det är inte larvigt som om jag skulle dyka upp i en Ferrari. Man måste tänka på sin värdighet som äldre man också.

…viner:

– I boken dricker Eric Letang en Chateau Latour från 1961, den kostar ungefär 45 000 kronor flaskan numera. Själv hade jag två lådor Cheval-Blanc 1982 för ett liknande pris. Jag köpte dem dock för 800 kronor flaskan för mycket länge sedan. Men sedan dök vintjuvarna upp i min vinkällare och nu har jag inga Cheval-Blanc längre.

…Henning Sjöström:

– Jag beklagar att jag inte lärde känna Henning Sjöström tidigare. Då hade mitt liv varit mycket roligare. Han är en vinnare som gjort mycket bra.