Mötet.

2018-02-28 17:50
Bild: Sara Mac Key

”Jag vill skriva om en annan typ av hjältar”

En nära skildring av de sköra, sorgsna och vilsna, och samtidigt ett storslaget epos. I släktkrönikan ”Ædnan” skriver Linnea Axelsson inte bara om tre generationer med starka band till varandra och till platsen där de bor, utan också om statens övergrepp mot samerna.

I en solig vårbacke / vilade våra / dräktiga vajor – Vi hörde / hjärtslagen i marken / Svagt / under de ärvda/ flyttstråken – vår son och jag

De ligger och tar igen sig, mamman och sonen – han som är lite svag, annorlunda, men ändå så älskad. Längre bort arbetar pappan och den andre sonen – mer robust, också älskad – med renhjorden som ska drivas till betesmarkerna i Norge.

De vet ännu inte att gränsen snart ska stängas för renhjordarnas vandringar och att de själva brutalt kommer att tvångsförflyttas söderut – allt genom den norska och svenska statens försorg. Spåren av detta ska komma att finns kvar i generationer.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


– Jag vill berätta om de här människorna – vad de har upplevt och känt och varit med om. Men deras levnadsöden tecknar också en större bild av något tragiskt som har ägt rum. Jag har alltid tyckt att det har varit en svaghet att den bilden inte ingår i det officiella Sveriges historiebeskrivning. För mig är känslorna och människorna viktigast, men det är också fint om berättelsen kan vara större än individerna, säger Linnea Axelsson.

En av vårens mäktigaste

Författaren Linnea Axelsson uttrycker sig försiktigt men precist. Lite hosta hänger kvar efter en envis förkylning, men när hon talar om sina karaktärer i boken blir rösten varm.

Hon har skrivit en av vårens mäktigaste böcker – ett drygt 700 sidor långt epos, med berättelser i diktform om tre generationer samer med rötter i Karesuando i Norrbotten. Stilen är både stram och fri, återhållen och känslosam. Man kommer under huden på Nila, Rolf, Sandra och de andra som Linnea Axelsson manar fram. Men att hon skulle skriva på vers var inte planerat.

– Formen var inget som jag tänkt ut från början. Den växte fram, faktiskt. Jag började skriva i en prosavariant som inte riktigt funkade, men sedan – när det rytmiska tog över och jag kände att det stämde – så följde jag det, bara. Sedan finns det en stilisering i lyriken som passar mig – när man låter det outsagda vara en del i berättandet. Med den här formen, så kom jag åt ganska mycket av det som jag själv tycker om med litteratur.

Intuitivt skrivande

Linnea Axelsson är född i Porjus i Norrbotten. Hon är konstvetare i grunden och romandebuterade 2010 med ”Tvillingsmycket” – en förtätad och poetisk skildring av tvillingparet Lucinea och Eskil – men redan 2003 gav hon ut en fotobok om samisk nutidshistoria, ”Viskningar, vittnen”, med bilder som hennes mormor Sara Harnesk tagit.

Hon beskriver sitt skrivande som intuitivt, som en process som vandrar sin egen väg. Hon har ett särskilt öga för människor som på något sätt är sköra – personer som inte brukar ta plats i bredaxlade hjälteepos.

När man hör ordet epos, associerar man ju gärna till isländska ”Eddan”. Hade du någon förebild?

– Nej, jag hade inga förebilder alls. Men när jag förstod vad jag höll på att skriva så tyckte jag om tanken på att det är ett modernt epos med en friare typ av vers och med andra typer av hjältar som träder fram än de i den traditionella hjältediktningen, säger Linnea Axelsson och fortsätter:

– Det finns ganska mycket av kvinnohistoria och arbetarhistoria i boken. Men jag berättar också om de som inte alltid är kapabla att bara glida in i samhället och reda sig där själva. En av sönerna i boken hamnar på Pite hospital och en annan son finner sig aldrig heller i tillvaron – de får bara inte till det.

Varför vill du lyfta fram just dem?

– Det blir så. Det fanns också i min första bok, det här med att inte vara kapabel och bli en fungerande del i ett kollektiv. Det är ett viktigt perspektiv, eftersom tillvaron är så hård för den typen av människor. Jag vet inte hur medvetet sådant är, men det sitter nog bara väldigt djupt i mig, den sortens patos.

Börjar i tvångsförflyttningar

Det är smärtsamma livsöden som läsaren får ta del av. Släktkrönikan tar sin början i de tvångsförflyttningar av samer som svenska staten beslutade om på 1920- och 1930-talen. Staten ansåg att det fanns för många renar i gränstrakterna mellan norra Sverige och Norge, och många renägande familjer tvingades därför flytta. Flytten skapade inte bara konflikter som fortfarande pågår i de områden som familjerna tvingades till, utan också splittring inåt.

I boken lämnar mellangenerationen renskötseln och tystnar under sorgen. Men så kommer nästa generation och vill ta tillbaka de traditioner och det språk som föräldragenerationen gav upp. Långsamt börjar något viktigt att hända.

– Boken handlar mycket om hur människorna i en familj rör sig genom varandra och sätter spår i varandra. Det finns något så stort i det. Man föds in i en grupp och först i efterhand kan man se hur det verkligen blev. Det har jag tänkt på mycket när jag skrivit boken – vilka de är för varandra och hur de har format varandra över generationer. Just tystnaden som präglar den här familjen är ganska central i boken, säger Linnea Axelsson.

Hennes egen mormor drabbades

Hennes mormor Sara tillhörde de samer som på 1920-talet förflyttades från Karesuando till Sirges sameby vid Stora Luleälv. Hon gifte sig med en av ”Vattenfallarna” som byggde de stora vattenkraftsdammarna runt älvdalen i Porjus. Orten är en central plats i boken – befolkad av de som tvingats dit och de som hade forslats dit för att göra Sverige rikt på naturresurser. Men när jag frågar om boken har självbiografiska drag blir Linnea Axelssons röst vaksam.

– Det är klart att jag har pratat med människor i min släkt. I boken finns berättelser som jag har växt upp med, men det som man möter i skrivandet får man ju nalkas med sitt eget liv. Det finns inga porträtt av några existerande människor, utan det har blivit något flytande mellan sådant som jag hört och sedan förändrat, och sånt som uppstått under själva skrivandet.

Nordsamiska för husbehov

Titeln ”Ædnan” är mångbottnad. Det är gammal nordsamiska och har betydelserna landet, marken och jorden. Men uttalet ligger också nära orden ædno – älven – och ædni – mamma. Livgivare, allihopa. Själv talar Linnea Axelsson nordsamiska för husbehov, säger hon.

– Det är inget vardagsspråk för mig, utan något mer konstnärligt. Jag kommer ihåg när jag var liten och drog ut de gamla ordböckerna. Det här med ortografin kollade jag på, jag lyssnade på gamla ord och tyckte om att uttala dem. Och så är det ju känslomässigt, eftersom det var så svårt för den äldre generationen att få prata samiska i skolan.

I boken beskriver du väldigt tydligt sorgen hos den som måste överge sitt språk.

– Jag tror att det är en väldig smärta. Men man kan inte klandra generationen som övergav samiskan, för det är svårt att slåss för en sådan sak när du är mitt upp i en konflikt där annat står på spel: ”Visst, vi kan flytta på oss, för annars dödar ni våra renar.” Det är först flera generationer efteråt som man kan se vad som blev konsekvenserna av en sådan sak.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Axelsson om...

Att samisk kultur blir allt mer upp­märksammad: 

– Att någon är intresserad av någon annans erfarenheter, är väl grundläggande för att det ska ske en förändring, tänker jag. Det känns som att det är ett bra läge.

Förebild: 

– Jag känner respekt för och högaktar flera, men har nog inga direkta förebilder.

Senast lästa bok: 

– ”När en ängel går genom scenen” av Jon Fosse.

Linnea Axelsson

Aktuell med eposet Ædnan, som kommer ut i mars.

Född 1980 i Porjus, men bor nu i Stockholm.

Har studerat ­humaniora vid Umeå universitet och disputerade 2009 på en avhandling i konst­historia.