Fråga: Jag upplever något som jag inte klarar att hantera och mår sjukt dåligt av. Har haft rätt få förhållanden, de flesta korta. Är i 40-årsåldern. Vet inte men förhållanden och kärlek lockar inte. Eller både och. Är för rädd. Vet ej hur man gör. Känner mig liksom pinsam. Är hellre fri så slipper jag komma nära och bli vidrig och övergiven. Så har jag resonerat. Men visst finns det en känsla av sorg över att inte ha fått till det. Någonstans lever ett hopp om att få uppleva en längre, och bra relation någon gång i mitt liv.
Jag lyckas bara träffa män som vill ha sex med mig. Som ser mig som något tillfälligt, någon man kan strunta lite i på ett känslomässigt plan. Jag menar det verkligen. Det sårar mig, och jag har verkligen ursvårt att ”se” när någon bara vill ha just det av mig. Hittills har det varit det enda män kunnat erbjuda mig. Och det är helt sant. På något sätt känner de att jag endast är till för detta. Det blir som ett stigma. Samtidigt lockas jag av en stunds närhet jag med. Jag har liksom gett upp. Orkar inte med någon relation. Har upplevt för många besvikelser. Hatar män och deras sjuka förhållningssätt till sex. Tror inte jag kan ge något eller att någon gillar mig. Och då återstår endast tillfälligt sex. Relationer där sex är motorn, men där jag aldrig räknas i någons liv. Så ensamt är det.