– Jag har varit någon slags offentlig debattör ganska länge och någonstans får man acceptera att så fort texten lämnar min hårddisk är den öppen för tolkningar, säger hon.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Senast var det en rad i Expressen-krönikan ”Samtalsklimatet i Sverige saknar mod” (26/5) som skapade tumult. I texten skrev Ann Heberlein bland annat att ”En rasifierad brud från förorten. Det är den perfekta kulturskribenten. Någon som kan bidra med sina erfarenheter, sådana där texter med 78 ”jag” i, men utan referenser till böcker eller andra tankar än de egna.”. Kritiken kom som ett brev på posten.
– Jag skrev en mening som väckte så stort raseri så att det blev upprop på Politism. Någon såg till att min Facebooksida stängdes ner. Jag tycker det är häpnandesväckande. Jag skrev inte att personen ”x” har fått sina fördelar på grund av att han eller hon är rasifierad, det har jag aldrig skrivit. Jag har aldrig pekat ut någon. Det var ett sätt att angripa identitetspolitiken som jag tycker mycket illa om.
Men måste man nämna någon vid namn för att angripa folk?
– Ja, jag tycker det är en väldigt stor skillnad.
Är det för många rasifierade kulturskribenter i dag?
– Nä, det tycker jag inte. Jag är absolut inte ute efter någon slags rensning. Då tycker jag att man övertolkar min text. Men hela den här idén att ”nu behöver vi en kvinna som skriver något”, eller ”nu behöver vi någon från Småland som skriver något”, vänder jag mig starkt emot.
I dag finns både ledarsidor och partier som använder kultur och religion som förklaringsmodeller för problemen i det svenska samhället. Samtidigt anklagar du samtalsklimatet för att sakna mod. Vilket mod är det du menar saknas?
– Jag skulle vilja att vi kan diskutera att vi har olika syn på olika saker men ändå fortsätta vara vänner. Man kan inte utesluta människor på det sättet som jag har blivit utesluten och som andra före mig har blivit uteslutna.
Ann Heberlein pratar fort, går gärna in på stickspår om hennes roll som programledare för miniserien Mina två liv (SVT, 2015) eller hennes arbete vid universitetet. Ibland blir hon irriterad, som när det ställs frågor om Sverigedemokraterna och att många mer eller mindre högerextrema människor på olika forum hyllar hennes texter.
– Hur ska jag kunna styra det?
Hur ser du på det?
– Det är ingenting som jag riktigt har koll på, jag är inte den typen som googlar mitt namn.
När jag nämner det för dig, att det finns högerextrema krafter som tycker att dina texter är väldigt bra, hur ser du på det?
– Ja, alltså det är ju ingenting som gläder mig, såklart.
Påverkar det hur du skriver?
– Jag står ju för mina åsikter oavsett vem som hyllar dem så att säga. Sådär är jättekonstigt att resonera, det är ju det sättet som du på något vis insinuerar, på något sätt tänker du att jag borde säga ”oh vad hemskt, jag måste skriva på ett annat sätt”.
Nej, jag tänker att Rakel Chukri kanske resonerade så.
– Ja, men det gör hon ju. Det var så hon uttryckte det i samtalet.
Historien med Rakel Chukri är både komplicerad och märklig. Som frilansskribent på Sydsvenskans kultursida har Ann Heberlein haft ett mångårigt samarbete med Rakel Chukri. I maj i år förändrades det, enligt Ann Heberlein, när Rakel Chukri och hon träffades på Teatergrillen i Malmö för en lunch. Rakel Chukri ska då ha konfronterat Ann Heberlein med vissa islamkritiska inlägg som Ann Heberlein publicerat på sin Facebooksida och gjort gällande att det var åsikter som hon borde tona ner om hon ville fortsätta skriva för tidningen. I efterspelet förnekade Rakel Chukri att hon försökte styra vad Ann Heberlein skriver på Facebook.
Hur kunde det bli en sådan skillnad i uppfattningar om vad som har hänt?
– Det är det som är så märkligt. Man måste man ju fråga sig vad jag skulle ha att vinna på att ljuga om det här och vad hon skulle ha att vinna på att ljuga om det här. Och då inser man ju snabbt att hon vinner mest på att ljuga.
Vad tänker du kring bråket nu i efterhand?
– Jag tycker att det är ett mycket lågt betyg åt den svenska offentligheten att diskussionen kring att en kulturchef försöker styra en frilansares privata Facebooksida inte upprör.
Ann Heberlein säger själv att hon har blivit något av ”en portalfigur och ikon” för psykiskt sjuka efter att hon öppet har berättat om att vara bipolär. En sjukdom hon medicinerar mot och som inte påverkar hennes skrivande, menar hon.
– Men det är klart att jag upplever att jag har ett ganska hetsigt humör och är rätt så intensiv på olika sätt. Det är frågan om det har med min diagnos att göra eller om det har med min personlighet att göra. Jag reagerar ofta snabbt på något vis och jag försöker lära mig att räkna till 100 eller 1 000 och ta några steg tillbaka.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Du har också berättat öppet om din psykiska sjukdom som bland annat gjort att du skadat dig själv. Kan det här med att skriva texter som får folk att bli väldigt arga vara en form av självskadebeteende?
– Det var en intressant fråga. Ja, varför inte? Jag har aldrig tänkt på det på det sättet. Vissa texter kan jag ju känna när jag skickar iväg att ”nu kommer folk bli arga på mig”. Jag har ju ett gammalt självskadebeteende, det är ingenting jag sysslar med nu, men jag kanske har liksom transformerat det in i mitt skrivande.
Om vi tar ett samlat grepp, har du skrivit något du ångrar?
– Ja, jag tycker att jag skulle varit mer nyanserad när jag skrivit om islam.
Hur då?
– Jag är teolog och religionsvetare och självklart känner jag till att det är skillnad mellan sunni- och shiamuslimer till exempel, ibland är det korta formatet en förbannelse och jag har varit generaliserande. Det beklagar jag. Sedan så är det klart att jag tycker det är väldigt tråkigt om det är någon som känner sig sårad av den här meningen om rasifierade brudar från förorten. Jag vill inte såra människor.
Du säger att du beklagar, ber du också om ursäkt?
– Jag kan be om ursäkt, absolut. Uppenbarligen landade det på ett annat sätt än jag förutsåg. Och där brast mitt omdöme.
