Du skriver i din senaste bok om vikten av ”psyko­logiskt fuck off-kapital”. Vad menar du med det?

– Det är inte så stor skillnad mellan det och ekonomiskt fuck-off-kapital. Man måste kunna resa sig upp och gå i vilket sammanhang som helst. Naturligtvis kan man inte dra ifrån sina barn, men det är också de enda man inte kan dra ifrån. I grunden handlar det om att inte vara rädd för ensamhet. Så länge någon kan hota med att man blir ensam om man lämnar en destruktiv situation kanske man stannar. Är man inte rädd för ensamhet brukar man sällan bli ensam.

Först ”Haggan”, nu ”En uppblåst liten fittas memoarer”. Hur kommer du fram till titlarna?

– Jag skulle nog säga att titlarna bara ramlar på mig. Det rasslar ner titlar ibland och ibland bilder, då brukar man börja nysta i någon slags historia. Just nu tror jag att jag ska skriva en bok som
heter ”Världsalltets gåta”. Det är århundradets mest kitschiga titel och jag har ingen aning om handlingen eller om det alls blir av, men jag tycker det är en snygg titel.

När hade du senast så fel att det skakade om hela din världsbild?

– Jag är rätt van vid att få på moppe av verkligheten. När man ger ut en bok brukar man ju ha en bild av vad det är man har förmedlat. Och så blir man förvånad när folk läser det på helt nya sätt, och de kan ju ha rätt. Det händer med alla mina böcker, eftersom det blir sånt jävla rabalder jämt. Jag hamnar inte riktigt i den där mildare kredden, kreddfilen, utan jag brukar ofta reta upp folk rätt rejält.