Återigen skriver Anyuru om en nära framtid, mycket lik den tid vi lever i nu. Som i ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” har förtryckets systematik bara dragits åt några extra snäpp i ”Ixelles”. Då var det en Göteborgsförort som förvandlats till ett läger för de inte tillräckligt svenska. Här ett Antwerpen där utprånglandet av grundläggande mänskliga värden som handelsvaror, tagits till helt nya nivåer. En värld där de som kan köpa de andra sitter med hela verkligheten i sina händer, det går inte ens att förstå vad som säljs om man inte tillhör den lilla elit som får se systemet från dess avigsida, där alla trådar knyts samman.

På olika berättarplan skriver Johannes Anyuru om Ruth, Mio och om en okänd tredje, den gåta vars centrum berättelsen spinner runt. Ruth har tagit sig långt bort från betongförorten där hon växte upp, genom ett jobb på en agentur där hon väver nya verkligheter åt politiken och näringslivet. Hon bor med sin son Em i ett vackert hus vid havet. Mio, pojkens far, är död. Han blev mördad i en gångtunnel redan innan sonen föddes, hemma i förorten där unga män dör.

Men så dyker hans röst upp på en skiva som cirkulerar bland ungarna i orten, har han tagit sig till en plats bortom denna, där unga män från förorten är välkomna, där de får finnas?

”Ixelles” spinner runt berättandet, kring världar man bygger för att överleva – de som räddar en och de som förstör allt. 

Ruth är från början poet, hon blev handplockad av agenturen för sin förmåga att berätta det som människor vill höra. Hon blir en fixare, en som städar upp skandaler, eller vänder opinioner, genom noga orkestrerade interventioner. I en dallrande skärningspunkt mellan cynism och utopi har agenturen skapats av en flykting från Västsahara som närt en dröm om en plats där allt kan uppstå på nytt, fritt från det förflutnas barlast.

En dag får Ruth ett uppdrag som handlar om hennes hem. Om att få alla att förstå att det enda rätta är att riva skiten och istället bygga en motorväg tvärs genom stadsdelen.

Här tätnar intrigens alla delar och en skadad pojke, offer för polisvåld, dras in i det förflutnas trådar som löper från Mio och hans bror Nouredines barndom fram till den punkt då Ruth ska bidra till att hennes barndoms hem, som hon skäms så djupt för, förstörs.

”Ixelles” är en underbart komplex bok med en intrig att förföras av, med sina komponenter av gåtfullhet och tufsiga pusselbitar som ändå faller på plats. Men här finns också understråk av sorgsen vrede över att pojkar dör för att ingen orkar älska dem. Och en skildring av kärlek, kärlek som gör att man ljuger för sitt enda barn om en supande mamma i ett hus man förnekar att man levt i, så som Ruth gör för Em i den fantasibubbla av kärlek och trygghet hon byggt upp åt dem. Som inte kan bestå.

”Ixelles” fängslar men verkar också på ett djupare plan, med en förtätad kärna av övergivna barn och våld som fortplantar sig genom rasistiska strukturer tills det utövas av alla, även de mest drabbade. 

Johannes Anyurus poetiska prosa är lite mer återhållen denna gång, men den bryter igenom i formuleringar som fastnar:

”Mio – pojkarna springer ut på torgen, och torgen ger dem andra namn. Men ett torg är ingen mor.” 

Det är vemodigt vackert om skönhet och sorg, och en tilltro till berättandets kraft trots allt, den kanske inte kan rädda oss men om inte den, så vad?

”Ixelles” är en enastående roman om vår tid och om människorna i den, vi:et och dom:et och skönheten som kan anas i sprickorna när strukturen krackelerar.

Vad är då Ixelles? Jo den fina stadsdel som Ruth påstår att hon kommer ifrån när folk frågar. ”Aha, diplomatbarn” tänker folk då, när de ser hennes hudfärg.

Så som rasismen verkar i varje ven av det europeiska blodomloppet.