Först undrar jag om John Ajvide Lindqvist tittat på lite för många dvd:er i sommarstugan under pandemin. Hans nya bok ”Verkligheten” utspelar sig inuti realityserien ”Hemma hos Hallbergs” och handlar om youtubern Heidi som är influencer men helst vill kalla sig ”medmänniska”. Hon ser kusliga bilder av små drönare som flyger in i näsan och mixtrar med nervsystemet, upplever att maken läser repliker snarare än talar och att verkligheten och fiktionen är på väg att kollapsa in i varandra, likt tvillingtornen den 11 september 2001. Som läsare tänker jag genast på ”Truman Show”, ”The Matrix” och ”Enemy of the State” – filmer som i slutet av 90-talet varnade för det digitala övervakningssamhället. När Heidi plötsligt känner déjà vu, som om hon själv läste ur ett manus, väntar jag mig nästan en svart katt och män i skinnrock med röda och blå piller.
Men det är givetvis jag som är efter och Ajvide Lindqvist som hänger med. Sveriges skräckmästare har på senare tid utvecklat en faiblesse för ny teknik i sina berättelser; i ”Vänligheten” spelade till exempel AI, augmented reality, en avgörande roll. ”Verkligheten” skulle kunna beskrivas som ett lustmord på den vidriga värld som sociala medier skapat, där branding och storytelling följer med oss ända ner i sänghalmen. Samtidigt är romanen en ”Falling Down” i Facebook Live där Ajvide Lindqvist får briljera i konsten att skapa krypande obehag. Inför varje scen letar jag i miljöbeskrivningen: finns det något vasst föremål som Heidi kan skada barnen med?
Romanen utspelar sig under ett dygn, på 157 glesa sidor. Under dagen ska Heidis styvdotter Alice lansera en multifunktionsmascara i modellerande risvax och i bakgrunden finns maken Totte, Alices pojkvän Rasmus och två gemensamma barn. Som för att riktigt understryka de gruvliga konsekvenserna av att fiktionalisera våra liv låter författaren Rasmus trilla på altanen under förmiddagen och bryta armen på tre ställen. Efteråt inser Heidi att det troligen var planerat för att skapa en dramatisk båge i Rasmus träningsvlogg, med konvalescens, rehabilitering och Alices ömkande. Först tycker jag att det är överdrivet, men sen inser jag att dylika saker säkert hänt i den influencervärld som jag aldrig vistas i. Det är ju som William Gibson sade: ”Framtiden är redan här, den är bara ojämnt fördelad.”
När Heidi plågas alltmer av känslan att verkligheten är en loop full av tekniska fel växer obehaget. Är maken en robot? Är flugan på fönsterblecket verkligen riktig? Som läsare blir man osäker på om Heidi håller på att lösas upp som en Treo i ett vattenglas eller om verkligheten är trasig på riktigt. Samtidigt drabbas även jag av déjà vu – av att ha läst detta förut – trots den hyperaktuella tematiken. Jag kan twisten, har hört varenda vändning, karaktärerna är lite för välbekanta och så vidare. Kanske handlar det om att cyberpunken under 80- och 90-talet gestaltade det kommersialiserade övervakningssamhället från så många synvinklar att det nästan inte går att göra något nytt. Så tänker jag och minns en bild av en svävande drönare i Peking under covid som mätte febern på en man när han tittade ut ur sitt fönster. ”Jaha, det är som hos William Gibson” minns jag att jag tänkte.
Detta gör att ”Verkligheten” mest känns som en stilövning. Ajvide Lindqvist har under åren visat en förbluffande förmåga att ta nya grepp på klassiska ämnen: zombies, vampyrer, troll och naturkatastrofer. Men i ”Verkligheten” misslyckas han – här finns ingenting som överraskar. Troligen skulle berättelsen ha gjort sig bättre som en hälften så lång novell.
