Recension

Walden – en underdog i glappet mellan alfahannarna

Publicerad 9 augusti, 2023 (Uppdaterad 10 augusti, 2023 )

Med förmågan att med en avundsvärt precis formulering också fånga doften av ens egen mammas kedjerökande bästis hår i förortsradhuset vårvintern 1982 – är en färdighet som Walden behärskar och hanterar med absolut gehör, skriver Andres Lokko.

Bild: Lars Pehrson/TT & Polaris (Montage)

Dagens ETC

Andrev Waldens bitterljuva romandebut, om man nu kan kalla det för roman, är en uppvisning i just den nördiga quirkyness som gjort att hans stillsamma mindfullness-krönikor i DN fått en så hängiven läsekrets.

Spetsfyndigheterna kan vara närmast otämjbart irriterande, men Andres Lokko har en teori om varför man egentligen läser Walden.

Andres Lokko

Text

Någonstans i glappet mellan Fredrik Virtanen och Alex Schulman uppstod det en kort epok – en oväntad lucka i en redan nålsögesmal marknad – för den personliga manliga dagstidningskrönikan, där tidsandan beredde utrymme för en länge förbisedd röst. Den underfundigt lågmälda killen som hade suttit längst bak i klassrummet.

Eftertänksamt finurlig, som med sävlig charm och, gärna, en fäbless för fantasy, ersatte de dominanta alfa-hannarnas saldo-baserade åsiktmaskineri. Man talade om nördens revansch. Så här i efterhand känns det som den här eran egentligen bara varade i några månader innan allt återgick till reguljär framgångskonsensus.