Eftertänksamt finurlig, som med sävlig charm och, gärna, en fäbless för fantasy, ersatte de dominanta alfa-hannarnas saldo-baserade åsiktmaskineri. Man talade om nördens revansch. Så här i efterhand känns det som den här eran egentligen bara varade i några månader innan allt återgick till reguljär framgångskonsensus.
Ytterst få av dess företrädare överlevde den snabba återkomsten av det nyliberala 2010-talets framgångsideal. Ingen mer så än Dagens Nyheters Andrev Walden.
När positionerna i rask takt återerövrades av högljutt och traditionsenligt vassa armbågar med privilegierade egon fostrade av föräldrar valda med stor omsorg, hade Walden i nästan ensam nördmajestät hunnit göra sig en smula oumbärlig; läst och omtyckt för sin högst egensinniga språkekvilibrism. Omtänksamt adopterades hans underdog-perspektiv av en hängiven läsekrets som följde hans existentiella funderingar om, eh, rymdens oändlighet, som vore de stillsamma mindfullness-övningar vid frukostbordet.
”Jävla karlar” är Waldens debutroman. Eller, rättare sagt, det står i alla fall på bokomslaget att det är en roman. Egentligen är det en uppväxtskildring i nyskrivet krönikesamlingsformat. Walden bemästrar ju just den konstartens dramaturgiska bågar intill perfektion, så varför överge den? Den förhindrar ju inte på något vis framåtrörelse.
Kapitlen – eller krönikorna – inleds tolkienskt med en sammanfattning om vad som kommer att ske i dem och de bär samtliga titlar efter smeknamnen den unge Walden ger sina plastpappor. Hans biologiska far, av misstag döpt till ”Indianen”, har han inget minne av att någonsin ha träffat.
Papporna som mer eller mindre sömlöst avlöser varandra är sex till antalet och får namn som Växtmagikern, Kanotisten och Tjuven.
Men ”Jävla karlar” – titeln en slags nihilistisk ”can’t live with them, can’t live without them” – vill vara en hel del annat. Det är upp till läsaren att välja vad man koncentrerar blicken på.
En nästan osynlig ensamstående mamma utgör bokens egentliga fundament, dess obelönade hjältinna. Hon är navet vars navigering genom ekonomiska vedermödor, osäkra anställningar i städsektorn och en patriarkal tid dikterar och begränsar huvudpersonens livsvillkor.
Formuleringsglädjen slår snabbt i taket: blickar kittlar, tankar är kolsyrade och munnen är full av besvikelser. De framstår lite som krönikörens motsvarighet till jazz; uppenbart väldigt tillfredställande att kläcka men har också en förmåga att framstå som en akrobatisk uppvisning som skymmer sikten för den klass-skildring som aldrig fullt ut tillåts träda ut ur skuggan.
Långt inne i ”Jävla karlar” antyds en mellanmjölks-”Shuggie Bain” eller en oförlöst Lucia Berlin som försöker fånga ett Sverige där Harry Brandelius och proggerans bieffekter existerar parallellt under en begynnande övergångsålder där hyrfilmer i movieboxar precis ska börja öppna fönstret mot en ny tid i fyrfärg.
Men Walden gör nog rätt, han håller sig till den konstart han kan bäst. Beskrivningarna av tvärsäkert barnslig uppriktighet, asexuellt aningslösa och återkommande antaganden om just sex, naiv förtvivlan och rudimentär logik är den, inte helt oväntat, stora behållningen med ”Jävla karlar”.
Allt som liksom ska ingå i en svensk uppväxtskildskildring – mammor röker Gula Blend under köksfläktar, pojkar hittar gömda porrtidningar i skogen, Olof Palme mördas och oskulden som fumligt ska förloras – kan bockas av, men detta är i Waldens händer egentligen bara en fördel. Ju mer konventionell handlingen – eller i alla fall händelseförloppet – blir desto mer tvingas Walden briljera med korta ekvilibristiska språksolon.
Jag tror ju att det är för dem, mer än något annat, man läser Walden. I sina bästa stunder uppnår han i ”Jävla karlar” en bitterljuv barndomsstämning som angränsar till Bill Wattersons klassiska ”Kalle & Hobbe” fast i utkanterna av ett Norrköping ständigt täckt av snömodd och slask.
En av få konstanter i den unge Waldens nomadiska tillvaro är några Doktor Westerlund-pelargoner som följer med i precis varje flytt (och de är ganska många) och de utgör en organisk kuliss till nedslagen i det tidiga 1980-talets hyreskaserns-Sverige som Walden levandegör med en – vid det här laget – nästan patenterad humor.
Samtidigt, och jag rädd att detta måste sägas, är det lite med Andrev Walden som med regissören Wes Anderson filmer eller den skotska popgruppen Belle & Sebastians samlade verk. Som kritiker drabbas man av en nästan otämjbar irritation över Waldens så till synes obrytbara ”quirkyness”, hans så medvetna kokong av brådmogna spetsfyndigheter.
Risken att man bryskt, spontant och lite för högt brister ut i ett ”ja, Andrev, det är jättebra men nu är det du som får gå och lägga dig utan middag!” hänger hotfullt i luften genom hela boken. Jag tror att en tungt bidragande orsak är de överflödiga partier där Walden väver in sin framtida karriär som just krönikör i berättelsen. De är nu i och för sig relativt få och barmhärtigt korta men i dem spricker illusionen och jag måste lägga ifrån mig boken ett tag och ta några djupa andetag.
Men man besinnar sig och låter honom pågå eftersom de där jäkla meningarna han mejslar ut – med förmågan att med en avundsvärt precis formulering också fånga doften av ens egen mammas kedjerökande bästis hår i förortsradhuset vårvintern 1982 – är en färdighet som Walden behärskar och hanterar med absolut gehör.
