– Det vi skapar genom tekniken måste vi också ta hand om när det går galet. Zonen är en plats som inte går att tala om på ett realistiskt sätt. Det finns restprodukter i härdsmältan som har halveringstider på miljarder år, en tidsrymd som för människan kan vara svår att greppa.

Triangeldrama

Det är i denna miljö som ett triangeldrama utspelar sig mellan svenska Katarina, och Grigorij och Olga från Ukraina. Alla tre arbetar på ett center där forskare från olika delar av världen studerar reaktorhaveriets inverkan på miljön. Naturen håller nämligen mot alla odds på att ta tillbaka området när människorna har utrymt det.  

– När jag såg bilder på hur trädgrenar växte ut genom väggarna på övergivna hus i staden Pripjat och hur grönskan återtar spökstaden kände jag att jag måste åka dit för att se det med egna ögon.

Pripjat var liksom Tjernobyl en så kallad Atomograd under det gamla Sovjetsystemet. En stad i ett system där kärnkraft stod för framtiden och teknikens utveckling bara förde gott med sig. I romanen är både Grigorij och Olga starkt präglade av det gamla systemets värderingar. De är båda ”homo sovjeticus”, medborgare som i alla lägen förväntas göra sin plikt mot systemet.

–  Så inträffade kärnkraftshaveriet i Tjernobyl för 30 år sedan vilket innebar att ett värdesystem kollapsade. Enligt många var det början på Sovjetsystemets sönderfall.

Kedjereaktion

 När svenska Katarina dyker upp på forskningscentret startar en kedjereaktion i relationerna mellan människorna där som till slut spränger sammanhållningen bland forskarna.

 –  Romanen är en känslomässig angelägenhet. Jag har skrivit den utifrån en stark känsla och har velat skildra gruppdynamik; som när ett biljardklot träffar ett annat som i sin tur stöter till ett tredje klot och så vidare. Vi är alla brickor i ett spel.