Bjärme på kartan
Om deras gemensamma uppväxtbygd sa Bodil Malmsten innan hon gick bort 2016: ”Ellen och jag sätter Bjärme på kartan, i centrum på jordgloben. Det är så vackert där att någon måste förvalta det sköna och sprida det och det uppdraget har Ellen och jag fått av en högre makt”.
Ellen Sundberg träffade bara Bodil Malmsten som hastigast, vid ett tillfälle när hon var barn.
– Men vi kände ju till varandra, som man gör när man kommer från ett litet ställe, och många av hennes släktingar bor kvar. De känner jag allihop. När jag var liten brukade jag få plocka körsbär i hennes mammas trädgård, säger Ellen Sundberg.
Skulle bli scenföreställning
Initiativet till hennes Bodil Malmsten-tolkningar kom i början av förra året från Storsjöyran i Östersund, som frågade Ellen Sundberg om hon inte ville tonsätta ett knippe av Bodil Malmstens dikter till en scenföreställning de skulle sätta upp under fjolårets stadsfestival.
– Jag och Jonatan satte oss och började tonsätta på varsitt håll. Till en början var det lite nervöst, eftersom jag aldrig tonsatt någon annans texter förut. Men så fort vi satte igång gick det jättelätt. Det var som att de här dikterna var skrivna för att bli låtar.
Projektet blåstes dock av ganska snabbt, i och med orsaker vi knappt behöver nämna längre. Pandemin slog till och alla kulturevenemang ställdes in.
Men någon driftig person på Storsjöyran hade hunnit få några repetitionsdemos skickade till sig, vilka han sände vidare till ett skivbolag, som nappade direkt. Nu finns tre singlar tillgängliga på samtliga digitala musikplattformar.
Inte läst mycket innan
Innan Ellen Sundberg fick uppdraget av Storsjöyran hade hon inte läst mycket av Bodil Malmsten.
– Jag kan ha läst nån enstaka dikt för länge sedan. Jag har nog liksom tänkt att det är en svår typ av litteratur, men när jag väl började läsa blev jag helt tagen, det träffade mig rätt i hjärtat. Hon skriver på ett väldigt direkt sätt, och även om det inte är så många ord på varje sida, ryms det så otroligt mycket mellan raderna. Det är mycket sorg och vemod, men också en befriande svart humor, säger Ellen Sundberg.
Att hon inte läst så mycket av Bodil Malmsten tidigare, tror hon var bra för låtsnickeriet.
– Om jag hade varit ett riktigt Bodil Malmsten-fan från början hade jag nog haft för mycket förutfattade meningar för att kunna tonsätta dikterna förutsättningslöst. Det här blev nog absolut rätt väg in i hennes författarskap för mig. Nu, efter att ha gått igenom diktsamlingarna och valt ut elva stycken texter, inser jag ju hur otroligt bra hon är.
Ellen Sundberg om de tre första singlarna från ”Ett bloss för Bodil Malmsten”, som redan finns utgivna:
”Till Gerard – Vaggvisa fjortonde december 1987”
”För mig känns den lite mystisk. Texten är svår att få grepp om samtidigt som den känns helt självklar att sjunga. För mig känns den som att den berättas ur ett barns perspektiv. Jag ser en liten flicka som kommer åkandes på en spark framför mig.”
”Döden 1986”
”’Döden 1986’ blev en låt på drygt elva minuter. Den innehåller så mycket. Änklingen som förlorat sin fru som blir mer och mer desperat i sin sorg. Sen vet jag ju precis hur det ser ut när man från Bjärme ser hur vägbelysningen tänds längs Oviksfjällen, i den dunkla tv-kvällen. Som ett pärlband.”
”Arv från ett fosterhem”
”Den är tonsatt av Jonatan och känns väldigt, dramatisk kanske är fel ord, men som att den kunde ha varit med i en musikal. Jag tänker att Bodil hämtat inspiration till dikten från sin egen fosterhemsuppväxt. Den handlar om att känna sig liten och utanför, men det är en väldigt stor låt.”
Albumet ”Ett bloss för Bodil Malmsten” släpps den 5 maj.
