Men när det där pusslandet är så stressande och ångestframkallande att det helt ger dig andnöd och nervknutor så kan man inte klaga på filmens uppgift att förmedla känslor. 

”Franska nerver” är en skämtsam gammal synonym till ett känsligt sinne. Men skulle jag levt en vecka i huvudpersonen Julies (Laure Calamy) liv skulle jag ha språngskallat den berömda väggen för länge sen. 

Julie lever frånskild i en förstad en bit utanför Paris med sina två små barn och tågpendlar dagligen till jobbet som städledare på ett femstjärnigt hotell i centrala Paris. Detta trots att hon egentligen sitter på en masterexamen i ekonomi. Redan i filmens inledning är saker mer än jobbiga, men det ska bli värre, och värre och ännu värre. Klassamhällets kvarn maler hårt och skoningslöst. 

En pågående strejk lamslår hela kollektivtrafiken och Julie får gå upp i mörkret för att lämna de två barnen hos en mer och mer slutkörd dagmamma som är på vippen att kasta in handduken. Exmaken svarar sällan i telefon, och underhållet kommer inte in som det ska – samtidigt är chefen mer och mer irriterad på att Julie kommer sent. När hon dessutom måste mygla och fiffla för att att kunna komma iväg på anställnings­intervjuer för att få ett bättre jobb så börjar tålamodet med henne tryta rejält. 

Det här är mästerligt fångat. Den syntdoftande, elektroniska musiken skapar en ständigt jagad känsla och detsamma gör Laure Calamys oerhörda skådespel. Man sitter mer på helspänn och håller andan än i vilken thriller som helst. Jag kan inte minnas mig ha sett arbetarklassens vedermödor fångade på sådant sätt förut. 

Tyvärr dras det aningen för långt. När nästan hela speltiden rullat ut och varenda bit i det där livspusslet krånglat och hamnat fel så orkar man knappt mer. Jag föreslår inte att man skulle ljuga och måla Julies liv i ljusare färger, men dramaturgiskt mer än maxar man den jagade, stressade känslan. Men det är ett minus i marginalen, ”Heltid” är en överlag bra och klart sevärd film. Särskilt som referensmaterial om du någon gång själv känt att livet liksom knockar dig.