”Hellre gråzoner än hårda vinklar”

– Vår berättelse hade följt Allonias till vägs ände, han hade verkligen gjort allt i sin makt för att förändra systemet. Det som hände var att efter att vi släppt ”Taxiklubben” så började de stora kvarnarna att mala. Så, runt sommaren 2017 kom den här stora reformen till som innebär att myndigheterna måste ta hänsyn till arbetsavtal i nivå med svenska kollektivavtal vid alla offentliga upphandlingar. Det handlar om 600 miljarder kronor som staten spenderar varje år. Vi var bara tvungna att ha med det, att engagemanget hos den här eldsjälen från Jordbro hade bidragit till en sådan omfattande reform.

Kreativt kaos

På en stor poster för en av hans egna filmer ovanför skrivbordet trängs dussintals post-it-lappar, som beskriver vad jag antar är personer, scener och annan viktig information. Rimligtvis i en viktig ordning, men för en utomstående skulle det lika gärna kunna vara en illustration av begreppet kreativt kaos.

– Det går ju såklart att jobba digitalt också, och i vissa projekt måste man nästan göra det. Men det är något speciellt med att flytta runt de där lapparna för hand, säger Palmgren om postern när han ser att jag fastnat med blicken på den.

Det kreativa kaoset tycks hur som helst vara en oundvikligt del av processen. Att som dokumentärfilmare veta när man nått slutet på en berättelse är inte helt lätt. I många fall följer Johan Palmgren en person eller ett skeende under många års tid. Senare i år släpps en dokumentär om en person som han filmat i tio års tid, tillsammans med radiojournalisten Randi Mossige-Norheim.

Hur klarar man av att behålla någon slags överblick med ett så stort material?

– Det är där de fantastiska klipparna kommer in och med friska ögon förvandlar sanden till guld!

Det är något av de roligaste jag vet, när man får sätta sig ner med en klippare och börja gå igenom allt material. Det tar väldigt lång tid, men det är lustfyllt.

SVT var först intresserade av att visa ”Taxiklubben”, men ändrade sig efter att den blivit klar.

– Jag vet inte exakt hur de resonerade, men de sa i alla fall att den var för politisk, säger Johan Palmgren.

– Sådant kan hända. Men jag tycker att filmen är ett mänskligt drama som överglänser den realpolitiska verkligheten. Det är Allonias historia som är kärnan i filmen.

Påverkar dina värderingar ditt dokumentära skapande?

– Nja. Det jag tycker är intressant är att visa gråzonerna mer än att hårdvinkla. Jag försöker alltid att visa upp olika sidor av de personer som är med i mina filmer. Jag vill mest vara ärlig mot den historia jag berättar om.

Återkommande teman är döden, sexualitet och bränder som Palmgren själv ser som ett eko från en händelse i Lund på 1990-talet där allt han ägde brann upp.

– Mest av allt är jag intresserad av att följa personer som fascinerar mig och som inte har något problem med att stå framför kameran. Om berättelsen dessutom innehåller en gnutta humor blir jag extra glad.

En svårighet under arbetet är att behålla distansen till filmens karaktärer, men Johan Palmgren ser det inte heller som nödvändigt.

– Jag skulle faktiskt säga att jag är kompis med alla som varit med i mina filmer. Det vore svårt för mig att göra en film om någon som jag verkligen inte gillade. Det måste finnas en kontaktyta där man kan mötas om man ska ses under så lång tid.

Din film är en av de första som läggs upp på ETC Play. Hur känns det?

– Det är helt fantastiskt kul! Det känns bra att få vara med när ETC hoppar på den här nya spännande trenden.