Vi träffas på Söder en blåsig eftermiddag i mitten av juni och Ricard Estay har precis kommit från sitt jobb som fotograf på Statens Konstråd.
– Det spelar ingen roll att jag har flyttat från Fittja, jag blir fortfarande sedd som en blatte från orten. Det var lite därför jag gjorde den här boken också, jag skäms inte för att komma från förorten. Men jag vill kunna äga bilden av mig själv och få visa Fittja på mitt sätt, inte på ett sätt som andra förväntar sig att jag ska göra, säger Ricard Estay.
Boken ”En gång i betongen” är en poetisk fotografisk skildring av Stockholmsförorten Fittja och baseras på Ricard Estays minnen från sin uppväxt där.
– Jag bor inte kvar i Fittja, så det enda sättet jag kunde göra den här boken på med riktig legitimitet var att utgå från mina minnen. Under drygt ett år var jag där regelbundet och letade upp mina gamla grannar, vänner och bekanta. Jag har försökt återskapa ett tidsdokument från en plats som en gång var hela min värld, berättar Ricard Estay.
Vad menar du med riktig legitimitet? Att man bara har legitimitet att berätta något om en plats om man bor där?
– Nej, egentligen inte. Men när det gäller skildringar av förorten så görs de oftast av personer som inte har något inifrånperspektiv, och vinklingen är ofta negativ. Folk i förorten är så vana vid att framställas som skit, och till slut tror man själv att man är skit. Det är det jag menar.
Fokus på det dåliga
Ricard Estay är trött på mediernas bild av miljonprogramsområdena och skrev en uppmärksammad debattartikel i Dagens ETC 2017 där han kritiserade Janne Josefssons dokumentärserie ”Pojkarna från Fittja” i SVT.
– Programmet fick mig att minnas min egen barndom och när Janne Josefsson var i Fittja sjutton år tidigare för att göra programmet Fittja Paradiso. Då gick tv-teamet ut i grannskapet och sa ”Nu får ni äntligen berätta er egen historia”, så alla grannar blev superentusiastiska och bjöd in dem till sina hem. Men sedan paketerades det väldigt fult och ensidigt negativt, säger Ricard Estay.
– I ”Pojkarna från Fittja” gjorde Janne Josefsson samma sak igen, tycker jag. Han skulle följa upp fem pojkar som han träffade under inspelningen av Fittja Paradiso, för tre av dem har det gått dåligt och för två av dem har det gått jättebra. Men det var bara de tre som det gått dåligt för som han fokuserade på, de två som det har gått bra för intervjuade han inte ens.
Längtade alltid bort
Ricard Estay har velat skildra sin uppväxtort ända sedan han kom hem från en dokumentärfilmsutbildning i Chile för tio år sen. Innan han kom på idén med fotoboken skrev han två tunnare böcker och hade även en dokumentärfilmsidé som skulle handla om hans höghus i Fittja och några av grannarna som bodde där.
– Det grannarna hade gemensamt var att de levde mellan två världar och den ledande karaktären var min pappa. Han levde kvar i 70-talets Chile och längtade hela tiden dit, men när han väl var i Chile så längtade han tillbaka Sverige. Det var Olof Palmes Sverige han längtade till, men Sverige hade gått vidare och det hade Chile också. Så han satt liksom fast mellan två världar, berättar Ricard Estay.
– När jag sen började jobba på SVT och pitchade min dokumentärfilm om Fittja sa min chef ”Jättekul Ricard, men jag vill att vi gör en film om hipster-cowboys i Blekinge”. Det fanns inget utrymme för nya historier där, verkar det som.
Liv i periferin
Att Ricard Estay valde att döpa sin bok till ”En gång i betongen” och inte ”En gång i Fittja” handlar om att göra bilden bredare och skapa gemensamma beröringspunkter även med andra förorter och bostadsområden i Sverige.
– När jag har visat min bok för tonåringar i Arvika känner de också igen sig, till exempel den där känslan av att stå i en port och vänta på att livet ska börja. Det är en mänsklig erfarenhet som vi delar. I mitt jobb som fotograf på Statens Konstråd är jag också ute mycket och fotar på landsbygden, och träffar människor som har en liknande känsla som jag hade när jag bodde i Fittja, att man liksom lever i periferin, säger Ricard Estay.
