Wien var ungefär två decennier före Stockholm med en bostadspolitik för barnfamiljer och inte minst ensamstående mödrar (både kriget och flyktingströmmen efter imperiets delning förde med sig ett betydande kvinnoöverskott).
Det blev aldrig någon partisprängning som i Tyskland och Sverige. Även om det fanns ett litet kommunistparti stannade de flesta radikala socialister kvar inom socialdemokratin.
I kombination med ett oavbrutet maktinnehav på den regionala nivån i huvudstaden innebar det att politiken blev radikal på många områden. Inte minst brukar kulturpolitiken och skolorna lyftas fram. Spännande pedagogiska idéer diskuterades och bibliotek startades runt om i staden.
Mörka moln fanns ändå på himlen. Om huvudstaden var röd var resten av Österrike katolskt svart och långt in i socialdemokratin fanns revanschism. Det var bara segrarmakternas tydliga nej som stoppade en förening med Tyskland redan 1920.
En vårdag 1924 exploderade spänningarna och 89 demonstranter och fyra poliser dödades i samband med demonstrationer sedan några frikårsmän frikänts efter en dödsskjutning på landsbygden.
Det är svårt att tänka sig idag, men liksom i Tyskland förfogade de stora politiska partierna över privatarméer. Den borgerliga hette Heimwehr och den socialdemokratiska Republikanischer Schutzbund (ett par liberala mittenpartier var representerade men styrkan dominerades helt av socialdemokrater). Bara Schutzbund hade i mitten på 20-talet 40 000 medlemmar, vilket var betydligt mer än den reguljära armén (som begränsades av fredsvillkoren).
Men inte ens 1924 kom det till en sammanstötning mellan dem. Den socialdemokratiska taktiken, en variant av den väntandets ”attentism” som präglade den socialdemokratiska rörelsen innan första världskriget, gick ut på att undvika inbördeskrig genom politiska eftergifter. Händelserna 1924 gav inte heller upphov till den vänsterns dolkstötslegend som frikårernas härjningar med socialdemokratins goda minne hade lett till i grannlandet. I Österrike var det polisen som sköt och socialdemokraterna bar det politiska ansvaret, men de hade inte lierat sig med reaktionen. Konflikten hölls inom partiet.
I det sammanhanget utspelades en intressant sexualpolitisk konflikt. Läkaren Julius Tandler är mest känd för att han började utbyggnaden av ett slags offentlig primärvård, som skulle ge även fattiga rätt behandling. Detta var ju spanska sjukans tid, och en än värre massdödare var TBC, som också motiverade de bostadspolitiska reformerna (social distans fungerade även på den tiden).
Men det fanns en annan sida av saken, nämligen de äktenskapsbyråer han också startade. Den rådgivning de erbjöd gick nämligen inte ut på att reda ut relationsproblem utan att undersöka om makarna rent biologiskt var kompatibla, om det rasmässigt var lämpligt att de skaffade barn. Det kanske ska tilläggas att omsorgen var rent rashygienisk, Tandler, själv jude, hade inga synpunkter på rasernas värde i allmänhet.
Nej, Tandlers byråer blev ingen succé. När läkaren och psykoanalytikern Wilhelm Reich några år senare tillsammans med några unga kollegor skapade ett slags aktivistbaserad rådgivning som tog de ungas problem på större allvar blev det emellertid rusning. Eftersom de österrikiska socialdemokraterna liksom de svenska skyndade väldigt långsamt när det gällde legalisering av preventivmedel och abort fick barfotaklinikerna, populärt kallade Sex-Pol-rörelsen, ytterligare och bokstavligt livsviktiga uppgifter.
Lyssna på de unga, sa Reich. Bara då kan vi bygga en politik för framtiden.
Men det var just bara de unga som lyssnade. Reich kastades ur alla gemenskaper han tillhörde, den socialdemokratiska, sedan också den kommunistiska, i Österrike såväl som i Tyskland. Sedan den psykoanalytiska. Det röda Wien krossades vid en statskupp 1934, efter några dagars gatustrider. Kvar blev de fina arbetarbostäderna. Nu gentrifieras även de.
Bostäder är en bra början. Men hela samhället måste förändras. Det lär oss Wien. Och de unga.
