Mötet.

2020-10-30 12:43
Bild: Sofia Runarsdotter
Puffetikett
Dagens ETC

Gruvan – både ett gigantiskt hot och en möjlighet

I dagarna publiceras Marcus Priftis bok ”Brytningstid”. Den handlar om gruvnäringens roll i i världen och enligt författaren är detta en av vår tids stora ödesfrågor. Inte minst för klimatomställningen. Dagens ETC ringde upp en författare som brinner för metallpolitiken.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

På senaste tiden har du troligen hört någon tala om en green new deal. Du har med stor sannolikhet hört snacket om vindkraftverk och solpaneler. Diskussionen om höghastighetståg kan du omöjligt ha missat. Något som troligen inte hört särskilt mycket om är Sveriges gruvor. Testa till exempel om du kan namnge fler än tre stycken. Eller om du har ett ungefärligt hum om antalet gruvor i Sverige (svaret är 12 stycken). Ta dig sedan en funderare på vad den framtida gröna tekniken ska tillverkas av. Ett vindkraftverk, till exempel, kräver 8 ton (!) koppar.

– I dag talar vi mycket om att fasa ut de fossila bränslena och behovet av elbilar. Men diskussionen slutar alltid där.

Mannen som säger detta heter Marcus Priftis. Han sitter på sitt jobb i en högstadieskola i södra Stockholm och i bakgrunden surrar en lysrörslampa, full av kvicksilverånga som en påminnelse om att vi lever i ett metallsamhälle. Tidigare har Priftis gjort sig känd som debattör i frågor om manlighet och rasism, men med sin nya bok är han tillbaka på gammal mark. Han har nämligen en bakgrund som ”kemikaliebyråkrat”, som han uttrycker det. ”Brytningstid” heter den med undertiteln ”Hur gruvan blev en ödesfråga”, och sällan har en reportagebok drabbat mig med sådan kraft. Innan var jag nämligen en av dem som knappast kunde namnge fler än tre gruvor i Sverige. Men i boken visar Priftis med en datoriserad malmborrs precision hur fundamental ”brytningsfrågan” är för vår framtid. Där illustrerar han – på en glittrande prosa – hur gruvan skapar ett enormt sår i naturen. Samtidigt som drömmen om det hållbara samhället stiger ur det underjordiska mörkret.

En tyst ödesfråga

Historiskt sett, säger Priftis, så har det funnits en stor medvetenhet om hur gruvdrift och utvecklingssprång hänger samman. Tänk till exempel på hur vi delar upp perioder efter metaller: ”järnåldern”, ”bronsåldern” etc. Under medeltiden förlöstes en teknisk revolution med masugnen och med det fossila kolet började industriellt stål tillverkas. Ur världens malmgruvor har ett helt folkhem stampats fram och mineraler har avgjort imperiers öden. Så sent som i 1970-talets Sverige tvingades världens strängaste arbetsmiljölagar fram av de sotiga och vilt strejkande gruvarbetarna i Malmfälten. Men idag då? När elbilstillbolagen skriker efter metaller och batteritillverkarna förutspår att vårt kobolt-behov kommer fördubblas om sju år – då pratar vi i princip inte alls om gruvorna. Jag frågar Priftis hur det blev så?

– Jag tror att det handlar om att vi byggt en produktionskedja med vattentäta skott mellan länkarna. Fredrik Reinfeldt talade för 15 år sedan om att vi lever i ett ”postindustriellt samhälle” och att industrin inte är någon basnäring längre. Men då tittade han bara på antalet jobb. Som konsumenter är vi mer beroende av industrier än någonsin. Vi har aldrig haft mera prylar, och de är påfallande ofta tillverkade av metaller. 

– Dessutom, lägger Priftis eftertänksamt till, finns jobben i stor utsträckning kvar, men de har flyttat utomlands. 

Blottar klassamhället

I ”Brytningstid” finns en slående illustration av gruvindustrins skilda världar. I östra Kongo sitter unga killar i flipflops nedsjunkna i snön och knackar malm med hammare och kil. Sedan lägger de malmen i säckar som de säljer till mineralhandlare längs vägkanten. Klipp sedan till gruvan i Garpenberg, ett toppmodernt kontor en kilometer under jorden. Där sitter en kille som just gått ut fordonsgymnasiet och styr en dumper med sin dator. Gruvindustrin blottar klassamhället och den nya kolonialismen som inget annat. 

Detta gör att jag tänker att om gruvbrytning nu ska ske – vilket den måste göra om vi ska ställa om till ett klimatvänligt samhälle – så borde den väl ske i Sverige? Problemet är bara att så inte har skett. Sverige har några av kontinentens rikaste fyndigheter, men ändå minskar antalet gruvor. Trots en uttalad strategi från regeringen att öka brytningen. Jag frågar Priftis vad som hänt?

– Folkligt motstånd hände, säger Priftis och skrattar.

– Runt 2013 förklarade regeringen att 30 gruvor skulle öppnas till 2030. Samtidigt började gruvmotståndarna överklaga ansökningar – och vann fallen. Man stoppade gruvan i Kallak. Man vann mot prospekteringsbolaget i Norra Kärr. Det blev en dom som ritade om hela kartan. Ojnareskogen var visserligen ett kalkbrott, men det var samma princip där. Plötsligt blev industrin tvungen att ha en miljöplan redan från början – tidigare hade de kunnat vänta till efter brytningstillståndet.

”Inget tydligt rätt eller fel”

Men, frågar jag, är inte detta tragiskt? För även om gruvbolagen ofta är vårdslösa så kräver ju exempelvis utbyggnaden av elnätet enorma mängder koppar. Priftis rynkar på ögonbrynen och påpekar att frågan är komplex. Å ena sidan behöver vi mera metaller – absolut. Samtidigt är många av de prospekteringsbolag som kommer till Sverige totalt ointresserade av lokalbygdens välfärd. De är frilansande geologer som prospekterar på spekulation, de drivs av flyktigt riskkapital och deras produkt är inte metaller, utan förhoppningen om att starta en gruva. Lägg därtill att många av prospekteringarna ägt rum på samisk mark, vilket hotar renskötsel. Priftis drar efter andan. Motståndet har sina orsaker.

– Det finns inget tydligt rätt eller fel i gruv­frågan. Och inget höger eller vänster. Visst finns det en konfliktlinje, men den går snarare mellan ekomodernister och djupekologer. Lite förenklat: till vänster handlar det om de som vill ha en green new deal mot de som vill skydda den lokala naturen.

Vad är lösningen då? Hur skulle en konstruktiv metallpolitik kunna se ut?

– Jag tror att svaret finns mitt emellan dessa ytterlighetspositioner. Vi behöver mycket mer av vissa metaller, men vi behöver också tänka om kring varifrån vi ska ta dem. Återvinningen är på många håll mycket outvecklad, för att det har varit billigare med jungfrulig råvara. Och gruvsektorn är sju gånger så subventionerad som återvinningssektorn.

– Dessutom behöver vi fundera på om och när lösningen är mer metall. Behöver vi guldgruvor? Kan vår green new deal kretsa kring de mycket mindre resurskrävande nanotekniken istället för att klamra oss fast vid gårdagens lösningar? Och vem ska tjäna pengarna på svensk malm – är det rimligt att vi har mineral­skatter på en halv promille när Australien har upp mot 30 procent? Metallerna är en ändlig resurs – men vi behandlar dem som slit och släng.

Marcus Priftis

Ålder: 40

Har i föreläst och utbildat om rasism och antirasism, genus och maskulinitet, jämlikhet och mångfald.

Har även arbetat som ”miljöbyråkrat” och tjänstgör numera som högstadielärare.

Bor: I södra Stockholm med två barn på halvtid.

Tidigare böcker: Skrivit sex böcker, bland annat ”Superseniorer” och ”Det otäcka könet”.

Marcus Priftis om...

... det bästa med gruvnäringen:

– Svenska gruvor är de mest miljövänliga i världen. Och vi behöver metallerna.

… det sämsta med gruvnäringen:

– Den är ett enormt ingrepp i naturen. Och vinsten går inte till dem som bor intill hålet.