Idag kritiseras också ofta antisionism för att vara förtäckt antisemitism, inte minst har brittiska Labour, där många medlemmar är aktiva i solidaritetsrörelser för Palestina, fått kritik för att inte upprätthålla gränserna.
Men måste antisionism vara lika med antisemitism? Det finns ju mängder av judiska riktningar och rörelser som vänder sig både mot sionism och antisemitism. Ja, fram till Förintelsen och den första efterkrigstiden utgjorde sionismens solfjäder av strömningar – från yttersta högernationalism över mainstream-liberalism till sionistisk kommunism – minoritetspositioner inom judenheten. De organiserade judiska uttryken dominerades av religiösa övertygelser, strävan efter assimilation i det borgerliga samhället eller sekulär socialism och kommunism. En av dessa socialistiska rörelser var judiska Arbeter Bund som hade bildats i Vilnius ett par månader efter den första sionistkongressen i Basel 1897.
De socialistiska bundisterna uppfattade sionismen som en rent borgerlig nationalistisk ideologi för det välbeställda judiska borgerskapet. Själva skulle de i stället organisera det fattiga judiska proletariatet i det ryska tsardömets särskilda bosättningszon där över fem miljoner judar då levde. Och det skulle ske kring jiddisch – det språk som talades av de stora judiska folkmassorna i öster. Socialism mot kapitalism, sekularism mot rabbinatets förkunnelser, jiddischkeit mot både assimilation och religiös eller sionistisk hebreisering. Gentemot sionismens olika projekt om judisk migration ställde Bund sin paroll om doikayt, ”härhet”. Det judiska proletariatet skulle inte tvingas utvandra till Asien eller någon annanstans, utan kämpa för sina rättigheter här och nu, på platsen.
Genom sina försvarsmiliser mot tsarvärldets pogromer och massorganisering för den judiska arbetarklassens sociala och ekonomiska intressen kom Bund att bli en stark socialistisk kraft i Ryssland. Med bolsjevikernas maktövertagande ställdes dock rörelsen inför ultimatum att upplösa sin organisation eller uppgå i kommunistpartiet.
I det självständiga Polen däremot kom Bund under mellankrigstiden att växa till en dominerande judisk rörelse i centrum av ett sekulärt och socialistiskt kosmos kring jiddisch som språk och kultur: facklig massorganisering av judiska arbetare, ungdomsförbundet Tsukunft och barnorganisationen SKIF, idrottsrörelsen Morgnshern och kvinnoförbundet Jidisher Arbeter Froy, uppbygget av det sekulära judiska skolsystemet Tsisho, Kultur Lige med sin jiddischpoesi, litteratur och teater, det moderna Medemsanatoriet för tuberkulösa judiska barn, dagstidningar med stor spridning som Folkstsaytung och Yungt Veker, för att inte tala om försvarsmilisen Tsukunft Shturem. I de sista valen till kommunfullmäktige i Warszawa och andra större polska städer blev Bund största judiska parti. Innan krigsutbrottet.
Under den nazityska Förintelsen och stalinismen i öster krossades Bund i Polen tillsammans med de judiska folkmiljonerna men överlevde länge som världsrörelse utspridd över världen, till och med under några efterkrigsår bland flyktingar i Sverige.
Bund övergav aldrig sina ideal eller socialistiska ickesionism. De bundister som i flyktingströmmarna efter kriget hamnade i Israel kom att tillhöra sionismens hårdaste kritiker och blev aktivister i den israeliska fredsrörelsen liksom de på andra håll i världen bekämpade såväl israelisk ockupationspolitik som antisemitism. Och gör så idag.
I dagens israeliska återvändsgränder kan Bunds kamp peka mot alternativ till sionismen som samtidigt konfronterar antisemitismen. Den historiska erfarenheten har vi inte råd att glömma.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
